Herr talman! Vi är några ledamöter från Skåne
som har engagerat oss i dysleximottagningen vid
Lunds lasarett, som i dag servar hela Skåne. Jag tän-
ker ställa en fråga till socialministern, trots att det är
ett område som i grunden berör skolministern.
En liten kille på åtta år vill ta livet av sig. Han vill
inte fortsätta att leva. Han blir mobbad i skolan för att
han inte kan läsa och skriva. Han får ingen hjälp i
skolan. Han mår dåligt. Det är verklighet.
Dyslexi och specifika läs- och skrivsvårigheter är
Sveriges och västvärldens största och vanligaste han-
dikapp. Men det går inte att enbart sätta in resurser i
läs- och skrivinlärning om ett barn inte får stöd och
hjälp med sin självkännedom, sin självkänsla och sitt
självförtroende. Konsekvenserna av att skolan fortfa-
rande i så hög grad misslyckas med att hjälpa barn
och ungdomar med specifika läs- och skrivsvårigheter
är stora psykiska och sociala svårigheter för den en-
skilde och således ökade kostnader för samhället.
Beviset för kostnaderna är alla de unga killar och
tjejer som i dag är placerade i § 12-hem, där uppemot
50 % av dem är grava dyslektiker.
Dysleximottagningen vid lasarettet i Lund är ett
ypperligt exempel på att unga killar och tjejer i dag
har fått hjälp med att komma till rätta med sin pro-
blematiska situation. Under 1994-1997 finansierades
verksamheten just av statliga medel. Nu säger man att
verksamheten skall upphöra den 30 juni.
Min fråga är alltså: Är socialministern beredd att
agera för att motverka nedläggningen av dyxlexi-
mottagningen vid Lunds lasarett, där Lund, Lands-
krona och Orup i dag är huvudman?