Herr ålderspresident! Det är bara att konstatera att vi inte är eniga i den frågan, och vi ser inte ut att bli eniga.
Emma Nohrén lyfte det här med rödlistade arter, och det är en sak som ofta lyfts i debatten: Vi har så många rödlistade arter.
Ja, men i vår svenska natur är det faktiskt normalt att vara sällsynt. För väldigt många arter är det ett normaltillstånd, inte minst för att vi befinner oss i utkanten av den stora tajgan. Vi är på ett gränsområde. Där nere där Emma Nohrén bor är det en helt annan natur. Sedan är man plötsligt i havet, och då är det slut på bomöjligheterna för många av dessa arter. Vi är alltså precis på gränsen. Det är normalt att vara sällsynt.
Vi ska självfallet ta vara på sällsynta arter. Men bygger vi detta på rödlistan bygger vi det på trender. Vi har arter som är rödlistade och som sannerligen inte är sällsynta men som de senaste åren har haft en vikande trend. Det kan vi inte bygga på. Vi måste bygga på reella siffror, vad som faktiskt gäller. Kråkan och skogsharen, till exempel, är två arter på rödlistan. Men de är inte på något vis utrotningshotade.
Vidare tog Emma Nohrén upp detta med hyggesstorlekar. Ja, det har hänt otroligt mycket när det gäller den biten, i alla fall under min livstid. När man fick maskiner i skogen på ett annat sätt gjorde man betydligt större hyggen, för det var enklare. Men där har det gått i en annan riktning. Samtidigt talar Emma Nohrén om att vi behöver ha lägre uttag.
Min fråga till Emma Nohrén blir då slutligen: Om vi ska ha ett lägre uttag ur skogen men ändå göra omställningen, vad ska vi använda oss av för material i stället?