Fru talman! En annan slutsats av mitt arbete med det civila samhället är att det inte finns samma behandling när det gäller myndigheternas och de stora tunga organisationernas attityd gentemot dessa organisationer. Gäller det till exempel en del av organisationerna som jag har en mycket stor kärlek för, de humanitära organisationerna, så är de oerhört strängt kontrollerade. Det finns till och med en speciell myndighet som systematiskt kontrollerar att de inte använder insamlingsmedel på fel sätt. Det är mycket bra. Varför skulle vi inte acceptera detta när det gäller ett sådant viktigt arbete? Hur skulle vi må om det fanns minsta misstanke att det humanitära arbetet är en fasad för oärlig och ohederlig verksamhet?
Också småföretag granskas systematiskt och mycket allvarligt när det gäller hur de hanterar pengarna.
Men kommer man till ungdomsorganisationer eller till etniska organisationer har det inte förekommit tillräckligt med kontroll. Därför har jag använt så starka ord i hopp om att kunna väcka en självbevarelsedrift hos demokratiska politiker. Vi kan inte acceptera korruption och falskspel just i denna sektor.
Sedan tycker jag att resultatet av otrevliga aktioner som under den senaste tiden har diskuterats är ett resultat av ett felaktigt finansieringssystem. Jag har mycket länge talat mot bidragssystem. Det skapar en ojämlik relation. Den som ger är stor och stark. Den som söker är liten och måste be vackert. Varför skapar man inte en helt annan relation? Varför skriver man inte ett avtal? Ett avtal är alltid en överenskommelse mellan jämlika parter. Och om jag inte håller avtalet har jag inte rätt till pengar.
Om man skrev avtal med dem som i dag är bidragsgivare skulle man kunna fokusera på kvaliteten i arbetet och inte på antalet medlemmar och inte på det som inte går att räkna.
Jag tänkte häromdagen på att man krävde pengar från mig från församlingen. De ska redovisa hur mycket folk som kommer till församlingen och hur många medlemmar som finns i församlingen. Jag går själv till den ryska kyrkan därför att de rumänska prästerna bråkar så mycket sinsemellan. Jag föredrar därför ett neutralt territorium där frid och fred och mycket glädje verkligen kan finnas. Den ryska mässan är bland det vackraste som finns.
Men hur ska de räkna sina församlingsmedlemmar? En del kanske inte kan betala. En del är kanske väldigt fattiga socialbidragstagare. Vad ska de göra? Ska de inte kunna gå i kyrkan därför att de inte kan betala en medlemsavgift? Jag tycker att det är omöjligt att strängt hålla ett register på det. Hade man fokuserat på verksamheten så skulle det finnas ett kriterium av en helt annan dignitet.