Fru talman! År 2012 införde den dåvarande alliansregeringen i Sverige möjligheten att göra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer som arbetar inom det sociala området. För Kristdemokraterna var det en stor framgång. Vi hade arbetat länge för att detta skulle bli möjligt.
Det fanns flera skäl till att detta var viktigt för oss. Det handlade om att stärka dessa organisationers viktiga sociala arbete. Det handlade om att stärka civilsamhällets organisationer som fristående från staten. Det handlade om att uppmuntra privatpersoner att skänka pengar.
Gåvoskatteavdraget blev en stor succé. Givandet ökade kraftigt från år till år under varje år som avdraget fanns. De sista två åren ökade antalet som tog del av avdraget med 15 respektive 13 procent, vilket är helt fantastiska ökningar. Men detta bleknar ändå när de jämförs med de två första åren, då ökningen var hela 30 procent.
Gåvoskatteavdraget var en stor succé, men det var inte perfekt. Det sa vi kristdemokrater redan då. Ungefär samtidigt som avdraget infördes släppte Kristdemokraterna en rapport med vår politik för civilsamhället. I rapporten beskriver vi bland annat hur vi vill se att gåvoskatteavdraget utvecklas. Det handlar om att minska administrationen för de berörda organisationerna. Det handlar om att höja beloppsgränsen. Det handlar om att utvidga avdraget så att många fler organisationer kan omfattas.
Här fanns det, och finns, flera viktiga inspirationskällor runt om i Europa. Tyskland, Danmark, Storbritannien - faktum är att nästan alla Europas länder har någon typ av avdrag eller reduktion för gåvor. Men det allra viktigaste exemplet, och det som kanske är mest intressant för oss att studera, är nog vårt västra grannland Norge.
Där infördes avdraget år 1999. I början var det ganska blygsamt, några hundralappar, och det omfattade bara några få typer av organisationer. Men sedan kom det att utvecklas. I dag är beloppsgränsen över 20 000 svenska kronor, och över 600 organisationer omfattas. Det är organisationer som arbetar med omsorg, mänskliga rättigheter, kultur, miljö, natur och djurskydd.
År 1999 var kristdemokraten Kjell-Magne Bondevik statsminister i Norge. Sedan dess har Norge haft regeringar både till höger och vänster, med statsministrar som Jens Stoltenberg och Erna Solberg. Det har varit olika regeringar med olika politik på många områden, men samtliga har utvecklat gåvoskatteavdraget.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Återinförd skatte-reduktion för gåvor till ideell verksamhet
Men tyvärr har Sverige hittills valt en annan väg. I stället för att utveckla gåvoskatteavdraget så att det blev bättre valde den rödgröna regeringen förra mandatperioden att ta bort avdraget helt. Därför är vi nu tillbaka på ruta ett när vi återinför gåvoskatteavdraget, men med en liten förbättring.
Den här gången har vi sett till att organisationerna som ansöker om att bli gåvomottagare inte behöver betala ansöknings- och årsavgift. Dessa avgifter drabbade framför allt många mindre organisationer förra gången. Min önskan är att vi nu ska kunna sluta prata om ifall vi ska ha avdraget eller inte, och i stället börja fundera på vad som är ruta två. Hur kan gåvoavdraget utvecklas?
Kristdemokraternas besked i den frågan är att Norge ska vara vår inspirationskälla. Här i Sverige finns det massvis av organisationer som vill få komma in i systemet, och det borde de få göra. Jag var medarrangör på ett seminarium om den här frågan här i riksdagen för snart två månader sedan. Bredden på organisationerna som var med visar tydligt att det finns många som vill vara med: Djurskyddet Sverige, Hjärnfonden, Friends, Palestinagrupperna, alla var där.
Fru talman! Vi måste också förändra vår syn på vad engagemang är för något. Att vara aktiv medlem i någon förening är förstås jättefint. Att bidra med sin tid som till exempel frivillig sjöräddare är något som är jättefint. Men det passar inte alla alltid. Under vissa tider i livet går det att bidra med sin tid, men under andra tider i livet fungerar inte det. Då fungerar det bättre att swisha en gåva eller att vara månadsgivare. Engagemang tar sig uttryck på många olika sätt i dag. Det ska uppmuntras, fru talman.
Vi har sett ett ökat givande under de senaste tio åren. Det finns förstås många olika skäl till det. Vissa år ökar det mer, och det kan ofta kopplas till händelser i omvärlden. Ökningen beror också sannolikt på att människors disponibla inkomst har ökat under de gångna tio åren, och säkerligen beror det också på att det i dag finns många fler organisationer som arbetar professionellt med insamling. Under 2012-2015 ökade det också tack vare gåvoskatteavdraget.
Men det finns också undersökningar som visar att samtidigt som gåvobeloppen ökar står andelen människor som skänker pengar still. Det ligger stabilt på ungefär sex av tio. Ökningarna vi sett beror alltså inte på att det är fler som ger utan på att de som ger, ger mer. Dessutom finns det preliminära siffror över 2018 som visar på en stagnation, för första gången på tio år.
Jag är glad över att gåvoskatteavdraget återinförs. Men låt oss nu sluta att bråka om gåvoskatteavdragets vara eller inte vara. Låt oss följa Norges exempel och brett över alla parti- och blockgränser påbörja diskussionen om hur det kan utvecklas och förbättras. Det handlar om hur fler organisationer kan omfattas, hur de onödiga beloppsbegränsningar som finns kan tas bort och hur totalbeloppet som är möjligt att göra avdrag för kan öka.
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till skatteutskottets förslag.