Fru talman! Vi vill att Sverige ska vara ett land som präglas av sammanhållning, ett land där skillnaderna mellan människor är små och där vi rör oss mot full sysselsättning eftersom det är det bästa sättet att bygga en inkluderande samhällsmodell. Det är klart att det måste handla om en bred politik. Det är alldeles tydligt att regeringen har gjort betydande framsteg när det gäller företagsklimat, att det ska löna sig att arbeta, strukturförändringar i socialförsäkringssystem och på en lång rad andra områden.
Vi har i våra storstadsområden besvärande hög arbetslöshet i ett antal områden. Vad ska vi göra åt det? Det är klart att det måste mötas med en bred politik. När människor kommer till Sverige måste vi rusta dem för den svenska arbetsmarknaden. Då handlar det om svenska för invandrare, om att vi har lagt om politiken så att det är Arbetsförmedlingen som sköter integrationen av dem som kommer hit och om att vi brett måste satsa på utbildningen i hela Sverige och särskilt för dem som löper större risk att hamna utanför arbetsmarknaden, liksom om det vi gör nu den 1 juli när det gäller försörjningsstödet för att säkra att det ska löna sig bättre. Det är en bred politik.
Då ställer man sig frågan: Kan det vara en idé att på försök sänka arbetsgivaravgifterna i de områden som har lägst arbetskraftsdeltagande, sämst förutsättningar på utbildningssidan och de högsta graderna av beroende av försörjningsbidrag? Jag är beredd att pröva den idén. Jag är inte övertygad om att den har några dramatiska effekter, men det är värt att vända på varje sten och försöka skapa förutsättningar för fler jobb.
Jag ser inte att det skulle vara så dramatiskt problematiskt att sänka arbetsgivaravgiften i ett visst område. Det är ju inte bara Sverige som har detta. Det är samma system som man har, som också påpekats här, inte bara i Norge utan också i Finland. Där har man regionalt sänkta arbetsgivaravgifter i de så kallade stödområdena. Det kan inte skilja sig radikalt från att man gör detta i mindre områden. Det kan inte vara så att det ena är en väl fungerande, integrerad del av vår regionalpolitik och det andra är komplett meningslöst, utan båda är nog försök att möta en besvärlig situation och en svag arbetsmarknad.
Sedan får Raimo Pärssinen och Leif Jakobsson det att låta som om det är ett problem att vi kompromissar i regeringen och att man gemensamt försöker hitta bra lösningar när man ger och tar. Låt mig bara påpeka hur kompromisserna kommer att se ut om vi, av olycka och misstag naturligtvis, skulle få en socialdemokratisk, miljöpartistisk och vänsterpartistisk regering. Det skulle vara intressant att höra hur Raimo Pärssinen hemma i Gävleborg förklarar vurmen för höjda bensinskatter, kraftig utbyggnad av lastbilsskatten och att stödområdena kanske ska försvinna för att det inte är viktigt med lägre arbetsgivaravgifter i regioner med svag arbetsmarknad. Jag vill höra hur man förklarar för väljarna att man så att säga har sålt ut glesbygden för att nå en kompromiss med Miljöpartiet.
Förslaget om nystartszoner är ett led i en bred politik för att skapa förutsättningar för full sysselsättning och sammanhållning. Då är vi beredda att vända på varje sten. Vi vet att Socialdemokraterna aldrig kommer att vara beredda att arbeta för fler jobb genom sänkta skatter, för där är det alltid höjda skatter som gäller - inte bara i de här områdena.