STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En politik för engagemang - långsiktighet och oberoende för civilsamhället
Herr talman! Låt mig inleda med att tacka Roland Utbult för ett väldigt vackert anförande. Jag instämmer i mycket av det som sas.
Detta betänkande och detta politikområde handlar ofta om fina ord - om hur politiken skapar förutsättningar för civilsamhället och hur vi tror att civilsamhället kan bidra till något annat. Jag lärde mig genom att läsa Aristoteles - jag har inte träffat honom personligen - att saker ibland måste få vara bra för att de är bra i sig och inte för att de bidrar till något annat. Jag tror att det är viktigt att vi har det perspektivet när vi diskuterar civilsamhället. Civilsamhället, detta att människor samarbetar fritt och frivilligt, är något gott i sig, oavsett om det leder till tillväxt, företagande eller något annat.
Det är förvisso jättetrevligt att det också leder till bra saker i samhället och att det sociala kittet på det sättet ökar, men jag tror att vi också måste vända på perspektivet. Detta handlar inte om att civilsamhället ska bidra till något annat, utan om att se det som verkligen händer i Sverige i dag.
Det handlar om en mamma som stiger upp väldigt tidigt en söndag, trots att hon har jobbat hela veckan och egentligen skulle vilja fortsätta sova, för att hon känner behov av att hjälpa till att ordna fotbollsträningen i byn.
Det handlar om studenten som egentligen borde sitta hemma och plugga för att få ännu bättre betyg men som ändå väljer att sätta sig i ett bibliotek och hjälpa en annan kille eller tjej som har det jobbigare i skolan med läxor.
Det handlar om pensionären som är pigg men ser att det finns andra som skulle behöva hennes stöd och hjälp, eller som till och med hjälper till att se till så att folk inte sitter ensamma.
Det handlar om flyktingkrisen 2015, då människa efter människa gick ut på gator och torg, besökte boenden och satte sig på stationer och hjälpte människor som hade det svårt bara för att de ville göra detta och såg att behovet fanns när offentligheten inte hann med.
Det handlar om bränderna och torkan i somras, då människor tillsammans löste problem som fanns och engagerade sig för att skaffa fram mat till djur för att de inte skulle behöva nödslaktas.
Vi ser hur människor runt om i detta land väljer att organisera sig frivilligt. Detta är gott i sig, men det leder också till annat som är bra.
Herr talman! Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra i det stora och i det lilla. Det är därför vi samarbetar, lever i familjer, startar föreningar och organiserar oss. Det är så civilsamhället bildas och byggs upp. Detta perspektiv är centralt.
Ett gott samhälle byggs upp underifrån; vi glömmer ofta det. Det startar med att enskilda människor väljer att samarbeta, organisera sig eller starta föreningar och organisationer. Det startar inte uppifrån. Vi ska snarare se det offentliga som ett komplement till civilsamhället, och inte civilsamhället som ett komplement som ska lösa sådant som det offentliga inte klarar av. Det perspektivet, herr talman, behöver vi mer av i den svenska samhällsdebatten. Ibland bör det offentliga till och med ta ett steg tillbaka för att låta människor fritt och frivilligt lösa de problem de ser.
Kanske kommer till och med politiken på detta område till stor del att handla om att skapa färre regler, mindre krångel och mindre byråkrati och mindre om att lägga allt till rätta så att människor i stället själva får lösa sina problem. Det är när människor inte genom frivilligt och fritt samarbete kan lösa sina problem som det offentliga ska träda in. Det offentliga ska komplettera civilsamhället, inte tvärtom.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En politik för engagemang - långsiktighet och oberoende för civilsamhället
Alliansregeringen gjorde en lång rad förändringar på detta område, som stärkte civilsamhällets roll i samhället. Vi underlättade till exempel för att delta i upphandlingar och leverera välfärdstjänster. Det finns mycket kvar att göra. Men det är samtidigt viktigt att detta sker på civilsamhällets villkor - inte för att vi tycker att det offentliga inte klarar av saker, utan för att underlätta för civilsamhället att hjälpa till och göra det man vill.
Herr talman! I denna skrivelse uttrycks en viss oro för att engagemanget och medlemskapet krymper, i alla fall i civilsamhällets organisationer. Jag tycker å ena sidan att man verkligen ska dela den oron. Det finns en risk för och en tendens till att vi ibland fastnar vid våra skärmar och tittar på tv i stället för att spela bowling med dem som är ensamma. Det finns verkligen en risk för att vi söker bekräftelse i det lilla och nöje i det kortsiktiga i stället för att ge oss ut och hjälpa människor som behöver oss eller engagera oss i vår samtid. Det behövs sannerligen engagemang för att förbättra världen, inte minst i dessa tider.
Det är inte så ofta medelklassen får beröm. Jag tycker att vi ska komma ihåg att vi har medelklassen, som uppstod under borgerlighetens framväxt under 1800-talet, att tacka för många av de reformer som sedan gjorde Sverige till det fina land det är. Risken för att medelklassen tittar ned i sina skärmar i stället för att ge sig ut och organisera sig tillsammans med andra människor för att lösa problem som finns i vardagen är uppenbar.
Det finns å andra sidan mycket som talar för motsatsen. När det väl gäller är människor i det här landet uppe på tå och hjälper till. När det behövs en klassmamma eller någon som fixar fotbollsträningen är det ofta någon som ställer upp. När katastrofer sker på grund av miljöhot eller annat hjälper folk varandra.
Man måste se båda sidor, och när det gäller politikens uppdrag handlar det mycket om att underlätta för att människor ska organisera sig själva och inte om att försöka använda civilsamhället som ett verktyg för något annat.
Herr talman! Jag instämmer i mycket av det som Roland Utbult sa i sitt tidigare anförande. Liberalerna har dock ingen egen reservation i detta ärende.
(Applåder)