Herr talman! I samband med Sveriges Kvinnojourers Riksförbunds tioårsjubileum presenterades dokumentärfilmen
Jag sade att jag hade en mardröm
. Där berättar några av de ca 200 000 barn som varje år drabbas av våld i hemmet om sina erfarenheter. På fredag kl. 10.00 finns det möjlighet för riksdagens ledamöter och tjänstemän att se filmen i Nubiska rummet.
Det aktuella jubileet firades den näst sista helgen i april, och på måndagen därefter gick socialtjänstminister Morgan Johansson ut med beskedet att han planerar ett lagförslag till hösten om att kommunerna ska tvingas ge bättre stöd åt kvinnor i utsatta situationer. Det var ett efterlängtat besked. Och det var ett besked som vi alla väntar oss av den utredning som ska vara klar senast den 30 juni i år.
Ibland blir vi ju oroliga för att det ska ta lång tid att gå från ord till handling, men i det här fallet skulle processen bli kort. Att det skulle bli en process var för oss alla, antar jag, helt klart. Som så många påvisat är skillnaderna stora i de olika kommunerna vad gäller stödet till kvinnojourerna. Det är också väl känt att vi saknar kvinnojourer eller ett samlat ansvar för dessa frågor i alltför många kommuner.
Många reagerade på ministerns uttalande, de flesta positivt. Amnesty var en av dem, Sveriges kvinnojourer en annan. Medierna intervjuade intressenter på jourer, skyddade boenden och kommunala institutioner. Några kommunala företrädare blev oroliga, av ekonomiska skäl får man anta men också inför vetskapen om att de nu skulle tvingas ta sitt ansvar för denna så allvarliga fråga.
Två dagar senare vaknade Kristdemokraterna. Hade inte de en motion i denna fråga? Jovisst, men den hade de glömt att yrka bifall till vid utskottsbehandlingen. Genast hamnade en pressrelease på deras hemsida, där man skrev: "Olyckligtvis har detta förslag fallit mellan stolarna i utskottets arbete och trots att vårt motionsyrkande behandlats så har frågan om en lagändring inte beretts."
Inte beretts? Vi hade uppe ett yrkande precis som Ingrid Burman sade från Vänsterpartiet, så det här var en ren skär lögn som dessutom gav sken av att det skulle vara vi ledamöter i utskottet som gjort fel eller rentav kansliets personal. Sanningen var ju bara den att partiet glömt yrka och reservera sig till förmån för sin motion.
Nu hade det emellertid blivit en fråga av dignitet för vice partiledaren Maria Larsson som inför medierna skanderade att frågan dragits i långbänk, och nu skulle kd minsann se till att det blev ett beslut före valet. Av den anledningen steg hon upp i talarstolen samma kväll och yrkade återremiss. Det röstade också kammaren för, och vi har nu berett ärendet på nytt.
Vårt konstaterande är i mycket detsamma. Det är ju väldigt enkelt att raljera kring orden bör och ska. Det är enkelt och riktigt att hävda att möjligheterna för våldsutsatta kvinnor och barn blir mycket bättre om formuleringarna i lagstiftningen handlar om att de
ska
få hjälp och inte bara
bör
få hjälp. För att kunna ge den här hjälpen måste emellertid kommunerna få förbereda detta obligatorium, som vi uttrycker saken i betänkandet.
Vi kan alltså, helt i enlighet med socialtjänstministerns uttalande, hävda att det ska presenteras ett lagförslag till hösten. Det är bra, och om detta är vi alldeles överens.
Med detta och med hänvisning till Christer Engelhardts inlägg den 26 april, herr talman, ber jag att få yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande nr 31 och avslag på samtliga reservationer.
Avslutningsvis vill naturligtvis också jag tacka utskottets ordförande Ingrid Burman för mycket trevliga år tillsammans, för ett fint ledarskap och kamratskap. Tack för det! Och lycka till i fortsättningen!