Herr talman! Den snabba teknikutvecklingen omkullkastar många gamla saker. Sanningar vi har tagit för givna under decennier gäller plötsligt inte riktigt längre utan måste omprövas. Detta gäller i stor utsträckning också public service, kanske mer än många andra sektorer. Public service påverkas av digitaliseringen.
Det är därför en grannlaga och svår uppgift som den public service-utredning som nu arbetar med att sätta ramarna för framtidens public service har fått. Det handlar om att navigera rätt inför en okänd framtid. Teknik som vi inte känner till kommer att styra och påverka public services möjligheter i framtiden.
Jag kommer inte i dag att gå in på de delar där utredningen för närvarande brottas med frågeställningar utan fokusera på den del där utredningen redan har satt punkt. I höstas levererade utredningen nämligen sitt första förslag; det gäller hur framtidens public service ska finansieras.
Utredningen föreslår i korthet att tv-licensen från den 1 januari 2019 ska avskaffas och ersättas med en avgift som tas in via skattsedeln men betalas ut till programbolagen helt vid sidan av statsbudgeten. På det sättet skapar vi en långsiktigt hållbar ekonomisk lösning, till skillnad från dagens finansiella modell, som faktiskt inte fungerar längre. Allt färre hushåll väljer att ha tv, och vi kan inte ha en situation där färre och färre ska betala mer och mer för att vi ska kunna upprätthålla public service som vi känner det i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Radio och tv i allmänhetens tjänst
Detta är inte bara en finansieringsmodell som är långsiktigt hållbar ekonomiskt, utan det förslag som utredningen har lagt fram stärker också public services oberoende gentemot riksdag och regering. Jag skulle tro att många i dag överskattar public services oberoende gentemot riksdagen. Vi kan bara konstatera att vi vid tre tillfällen under denna mandatperiod har behövt gå in och höja tv-licensen, helt enkelt därför att färre och färre hushåll har tv. För att kompensera för detta har tv-licensen behövt höjas. Vad hade hänt om inte en riksdagsmajoritet hade varit beredd att ta de besluten?
Utredningen föreslår nu att oberoendet kan stärkas på fyra sätt. Det första handlar om att det byggs in en indexering i själva modellen så att riksdagen framöver inte över huvud taget behöver fatta beslut om att höja avgiftens nivå.
För det andra föreslår utredningen att tilldelningen till programbolagen kopplas till åttaåriga sändningstillstånd, vilket gör att programbolagen får väldigt långa planeringshorisonter även ur ett ekonomiskt och finansiellt perspektiv.
För det tredje föreslås dessa åttaåriga perioder förläggas så att de inleds i januari under ett valår, i stället för i januari efter ett val. På det sättet minskar en tillträdande regerings möjlighet att snabbt förändra villkoren för public service.
För det fjärde, och inte minst viktigt, föreslås att inga sittande riksdagsledamöter ska kunna ingå i programbolagens eller förvaltningsstiftelsens styrelser. Det är ett förslag som är långsiktigt ekonomiskt hållbart och som stärker programbolagens oberoende men som också är mer solidariskt än dagens finansieringssystem.
I dag betalar ett ensamhushåll med låg inkomst precis samma avgift som ett hushåll med flera höginkomsttagare. Genom att koppla avgiften till den taxerbara inkomsten och rikta den till individer i stället för hushåll halverar vi ensamhushållets avgift. Avgiften blir väsentligt lägre för den som har en mycket låg inkomst, och den som inte har någon taxerbar inkomst över huvud taget får ingen avgift alls.
Tillbaka till oberoendefrågorna och till dagens motionsbetänkande. Vi har i utskottet hanterat många motioner som handlat om just finansieringsfrågan. Samtliga dessa motioner kan förstås avslås eftersom det nu finns ett utredningsförslag som har remitterats och som regeringen arbetar vidare med. Planen är att kunna lägga fram en proposition i maj.
Men vid sidan av de motionerna finns det också ett antal motioner som starkt utmanar oberoendet. Motionärerna vill i dessa förslag att riksdagen ska ta över det som rimligtvis är programbolagens publicistiska beslut.
Vi har en motion från Sverigedemokraterna som handlar om att riksdagen skulle sätta upp ett regelverk som säger att minst 50 procent av den musik som spelas ska vara svensk. Det skulle vara ett dråpslag mot P2 och den konstmusik som spelas i den kanalen.
En annan av Sverigedemokraternas motioner handlar om att P3 ska riktas till en äldre publik genom att program av typen Skivor till kaffet och Skivor från Vetlanda återinförs i tablån. Vart ska den yngre lyssnarkretsen då ta vägen?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Radio och tv i allmänhetens tjänst
Man kan tycka att detta i grunden är harmlösa motioner. Men de sätter fingret på en oerhört allvarlig fråga, nämligen att riksdagen inte ska gå in och fatta de publicistiska besluten om public service.
Public service har en viktig uppgift: att granska riksdag och regering. Det får inte finnas minsta misstanke om att programbolagen inte fullföljer den uppgiften av rädsla för att en regering eller vissa partier då kommer med politiska beslut som går tvärtemot hur public service vill bedriva verksamheten.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på Sverigedemokraternas reservation.