Fru talman! Vi har i år den starkaste kulturbudgeten någonsin i Sverige. Därmed har vi förstås också kunnat stärka konstnärers förutsättningar. Men likafullt brukar varje bred konstnärspolitisk debatt utmynna i konstaterandet att konstnärers förutsättningar inte bara kan hanteras inom kulturutskottets ansvarsområde utan i högsta grad också är en fråga för både arbetsmarknadsutskottet och näringsutskottet.
Jag är därför väldigt glad att ett enigt näringsutskott nu har tagit ett konstnärspolitiskt perspektiv och lagt fram förslag om en stärkt följerätt. Konstnärer kan nämligen inte klara sin försörjning bara genom inköp av offentlig konst eller konstnärsstipendier. Det måste också i grunden finnas system som säkerställer att konstnärer får en rimlig ersättning för sitt arbete. Här är följerätten, det vill säga rätten för konstnärer att också få ersättning vid andrahandsförsäljning av konst, helt central.
Följerätten har funnits länge i Sverige, men med en lite bakvänd konstruktion. Det är nämligen konstnärernas rättighetsorganisationer som har behövt begära in uppgifter kring vilken konst som har sålts. Nu vänder vi på det ansvaret så att det i stället är konsthandlarna som årligen måste redovisa vilken konst som har sålts under året. Detta förväntas förstås leda till att fler konstnärer kommer att få sin berättigade följerättsersättning och att konstnärernas ekonomi på det sättet kommer att stärkas.
Men jag skulle också vilja hävda att detta på sikt kommer att stärka konsthandelns förutsättningar. Många professionella konstnärer måste i dag arbeta med annat för att klara sin försörjning. Genom att ekonomin stärks för det konstnärliga arbetet kan konstnärer i större utsträckning fokusera på det arbetet och på det sättet skapa mer konst. Självklart i sammanhanget är att det utan konst inte heller finns någon konsthandel.
Konstnärernas Riksorganisation, KRO, har länge fört fram krav på att genomföra denna förändring. Detta var något jag tog fasta på i en av mina första riksdagsmotioner. Tiden var inte riktigt mogen för det då, så jag är glad att den är det nu så att vi får ett beslut i frågan under mandatperioden.
Angående den motion som jag lade fram under allmänna motionstiden i höstas har tiden mognat snabbare. Den gäller privatkopieringsersättningen, som många har debatterat här tidigare. Jag och andra motionärer har lagt fram förslaget att dagens privatkopieringsersättningssystem ska skrotas och ersättas med ett statligt ansvar så att staten i stället står för ersättningen till rättighetsinnehavarna.
Privatkopieringsersättningssystemet hade en inbyggd bugg redan när det etablerades - kassettskatten, som den heter i folkmun. Även den som köpte kassetter bara för att spela in sin egen musik var nämligen tvungen att betala en avgift, som sedan gick till andra upphovspersoner. Det fanns dock en legitimitet i systemet från start eftersom majoriteten av de kassetter som såldes under kassettbandsepoken, om man får kalla den det, utnyttjades för att spela in musik från radio och lp-skivor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förstärkt följerätt
Legitimiteten fanns alltså där, men den finns inte längre eftersom vi i dag har en avgift som bygger på medielagrare som inte på något sätt används för att lagra eller kopiera material som någon annan har producerat utan för att spara egna bilder, filer eller filmer.
I våra grannländer har man konstaterat att systemet har överlevt sig självt. I Finland och Norge har, som vi har hört, systemen ändrats. I Danmark är en förändring av systemet på gång. Det är dags att vi i Sverige också tar efter kloka grannländer och reformerar systemet här.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Reservationerna handlar ju bara om att slå in öppna dörrar genom att ge regeringen i uppdrag att göra sådant den redan gör. Det är väl kanske därför som ingen av reservanterna egentligen har talat för sina respektive reservationer.
(Applåder)