Herr talman! Jag tänker tala om ett undantag i lagstiftningen som behöver förändras. Det handlar om att ersättningen till följd av frihetsberövande är undantaget utmätning, vilket innebär att Kronofogdemyndigheten inte får lägga beslag på dessa pengar. Detta får ibland helt orimliga konsekvenser.
Vad menar jag då med orimliga konsekvenser? Låt mig ta ett exempel. Om en man våldtar en kvinna och därefter döms för det ska kvinnan med dagens system själv driva in sin ersättning via Kronofogdemyndigheten. Det i sig är märkligt, och jag skulle hellre se ett annat system. Detta gäller dock i dag. Om inte mannen har några tillgångar blir det en skuld, som ligger kvar på mannen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ersättningsrätt och insolvensrätt
Om vi sedan tänker oss att mannen senare släpps ut, vilket i detta fall bör bli efter två tredjedelar av de två års fängelse som kommit att bli standardstraff för våldtäkt, kan samme man 16 månader senare begå en ny våldtäkt. Låt oss nu tänka oss att han gör det - han begår en ny våldtäkt, och han grips för detta. Han häktas igen, och flera månader senare är det rättegång.
Dock visar det sig att bevisningen denna gång inte håller för fällande dom. Jag har alltför ofta i mitt tidigare uppdrag som nämndeman i hovrätten sett exempel på att människor frikänns, inte för att det är klarlagt att de är oskyldiga utan för att bevisningen inte räcker för en fällande dom. Det finns helt enkelt tvivel kring hur det egentligen har gått till.
När mannen i mitt exempel frias ska han ha ersättning för sin tid i häktet. Här uppstår något märkligt: Plötsligt är mannens ersättning skyddad från utmätning. Han får sin ersättning, som han för övrigt inte behöver gå till kronofogden för att kräva ut, och dessutom möjligheten att gömma undan den så att den kvinna han tidigare våldtagit inte får sin ersättning. Detta kan inte vara rätt. I mitt samhälle bör det första brottsoffret först få sitt skadestånd.
Motargumentet är att denna typ av ersättningar ska gå till personen som har fått ersättningen och inte till att betala tidigare skulder. Plötsligt är den tidigare gärningsmannens ersättning viktigare att skydda än det tidigare brottsoffrets. Är det verkligen en vettig prioritering? För mig är det självklart att brottsoffret ska få sina rättigheter tillgodosedda före gärningsmannen.
Vi måste stå upp för dem som har utsatts för brott, och deras rätt till ersättning måste gå före gärningsmännens möjligheter att undangömma sin ersättning. Ett tidigare brottsoffer måste givetvis ha rätt till sin ersättning innan någon annan, ny ersättning betalas ut. Det krävs inga stora förändringar för att ge brottsoffer förtur till den ersättning de borde ha rätt till; det handlar bara om att våga ställa sig på brottsoffrens sida i stället för på brottslingarnas. Ofta handlar det också om att ställa sig på kvinnans sida och inte mannens, vilket är något som en feministisk regering borde fundera lite över.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till vår reservation nr 4 under punkt 8.
(Applåder)
I detta anförande instämde Patrick Reslow (-).