Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till Liberalernas reservation nr 9 i utbildningsutskottets betänkande, om en nationell förskoleinspektion. Till skillnad från tidigare talare vill jag fokusera på just det som jag anser är statens viktigaste uppgift.
I dag är det kommunerna som är huvudman för förskolorna, och det är kommunerna som beslutar om och godkänner enskilda förskolor som drivs av alternativa huvudmän. Den valfriheten ska vi slå vakt om. Den är väldigt uppskattad av många föräldrar. I många kommuner går upp till 30 eller 40 procent av barnen på alternativa förskolor.
Det staten ska göra, men som Liberalerna menar att den inte gör i tillräcklig grad, är att följa upp kvaliteten när det gäller förskolan. Förskolan har generellt sett i den utbildningspolitiska debatten ett gott renommé. De flesta talar varmt om förskolan och att Sverige står starkt när det gäller förskolans verksamhet och barnomsorgen i synnerhet.
När Skolinspektionen granskar kvaliteten, det pedagogiska arbetet, upplägget, styrningen, utvecklingen och barnens möjligheter att utvecklas, stimuleras och utmanas kopplat till läroplaner och nationella mål upptäcker vi tyvärr att mycket av de brister som återfinns i svensk förskola lite grann speglar det vi också ser i grundskolan och gymnasieskolan. Det handlar om kvalitetsbrister, skillnader i kvalitet och skillnader i ambitioner, och det kan relateras till socioekonomiska skillnader och segregationsfaktorer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan
Därför är det anmärkningsvärt att staten inte har gjort mer för att systematiskt följa upp kvaliteten när det gäller förskolan. Vi kan stå här och berätta om allt vi önskar och skulle vilja göra med svensk förskola, men vi kan inte komma ifrån att det ytterst är de enskilda aktörerna och de 290 kommunerna som är huvudmän för svensk förskola. Det är deras skyldighet att se till att man satsar på förskolan. Det är ytterst deras skyldighet att se till att man bemannar med rätt kompetens och utökar andelen förskollärare.
Det står också i Skolinspektionens rapporter att de viktigaste framgångsfaktorerna är tillgången på högutbildad personal, alltså andelen förskollärare, och barngruppernas storlek. Det är de två enskilt viktigaste faktorerna för en framgångsrik förskola där det inte behövs förbättringsinsatser.
Liberalerna har följt Skolinspektionen sedan dess tillkomst för tio år sedan. Deras förmåga och kapacitet har vi lyft upp. De behöver inte bara mer resurser. De behöver också utöka sin förmåga. I dag prioriterar man grundskolan och gymnasieskolan. Man prioriterar inte viktiga verksamheter som vuxenutbildningen eller för den delen förskolan, som vi debatterar i dag. Men det gjordes en långtidsstudie 2015, 2016 och 2017. Det var en stor utvärdering. Drygt 100 kommuner var med i den granskningen. Även där slår man fast dessa skillnader. Det finns ingen likvärdighet. Det finns ingen likvärdighet i kvalitet och tillgång till pedagogisk personal och förskola över landet. Det vi ser när det gäller pedagogisk segregation och ambition i grundskolan syns tyvärr redan i förskoleverksamheten, och det är allvarligt.
Dessutom kan jag nämna, fru talman, att Skolinspektionens granskningar visar att många av huvudmännen, de som leder och styr villkoren och förutsättningarna för förskolan, inte ens har koll på sin egen kvalitet och sin egen verksamhet. Hur ska de, om de inte har koll, kunna bidra till att utveckla kvaliteten och satsa på mindre barngrupper och öka andelen förskollärare?
De stickprov och nedslag som Skolinspektionen ändå har gjort fokuserar för mycket, tycker jag, på enskilda förskolor eller på hur kommuner granskar enskilda förskolor. Vår slutsats - avslutningsvis - är att staten borde inrätta en statlig förskoleinspektion, ta över tillståndsförfarandet och ta över kvalitetsansvaret fullt ut men också förstärka Skolinspektionen så att vi inte får denna tillfälliga och ryckiga granskning där det kan ta tre till fem år innan en kommunal förskola eller en enskild förskola över huvud taget sätts under lupp.