Herr talman! Jag ska faktiskt göra något som jag inte brukar göra. Jag vill i dag vädja om att vi ska ha en respektfull och civiliserad debatt. De senaste två gånger jag lyssnat på äldreministern har hon bedömt riksdagsledamöters förmåga och kompetens som att de inte har den. Jag tycker inte att det är rimligt. Jag tycker inte att man gör så. Vi talar om politiken och bedömer inte varandras förmåga.
Jag ville bara säga det inledningsvis. Nu till debatten och anledningen till att jag har ställt denna interpellation!
Detta är för många, också för mig, en av de viktigaste frågor vi har: de äldres rätt till en värdig omsorg och personalens möjlighet att använda sin kompetens för att ge den vård och omsorg som människor förtjänar. Har man arbetat, bidragit och byggt vårt samhälle under ett helt liv ska man också kunna känna trygghet när man blir äldre. Man ska veta att det finns en äldreomsorg som präglas av kvalitet, kontinuitet och värdighet.
Så ser dock verkligheten inte alltid ut i dag. Redan under pandemin var det mycket samtal om äldreomsorgen, för den blottlade brister som länge varit kända. Det talades mycket om bristande kontinuitet, otillräcklig bemanning och svaga organisatoriska förutsättningar. Men det uppvaknande som många hoppades på kom inte. De förhoppningarna har inte infriats under den här mandatperioden.
I dag minskar antalet undersköterskor inom äldreomsorgen samtidigt som behoven växer. Vi vet att antalet personer över 80 år kommer att öka med omkring 50 procent fram till 2030. Precis som äldreministern nämnde är det en framgång för vårt samhälle att många blir äldre. Många har också bättre hälsa längre upp i åldrarna. Samtidigt kommer naturligtvis många ändå att vara i behov av hemtjänst och äldreomsorg.
Bakom statistiken finns personal som springer mellan brukare utan att hinna stanna upp, många äldre som möter nya ansikten varje vecka i hemtjänsten och anhöriga som undrar om deras mamma eller pappa får den omsorg de behöver. Jag ser detta både som anhörig och som politiker. Jag gör många besök och befinner mig ofta i äldreomsorgen. Man gör allt vad man kan, men man måste springa allt fortare eftersom resurserna många gånger inte finns.
Statsrådet svarar som hon gjort varje gång vi haft debatt om äldreomsorgen att det är kommunerna som har ansvaret, och det är ju sant. Det är kommunerna som har ansvaret för organiseringen av äldreomsorgen. Vårt ansvar som riksdagsledamöter och som regering är att ge kommunerna förutsättningar att klara äldreomsorgen. Vi socialdemokrater anser att den här regeringen inte har gett de resurser som behövs för att stärka äldreomsorgen i hela Sverige.
Detta får effekter. Kommunals medlemsundersökning visar till exempel att 43 procent av personalen anser att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig. Lika många upplever att bemanningen är så låg att det finns risk att äldre far illa minst en gång i veckan.
Tyvärr är också skillnaderna mellan kommunerna stora. Här har regeringen heller inte underlättat för de små kommunerna, som kämpar mycket hårt eftersom man tagit bort resurser till just dem.