Herr talman! Peter Persson känns igen. Det är en EPA-kassett som vi har hört sedan Palmes tid. Det var 1986 Palme försvann. Det var tråkigt. Men nu är det 2016, och det ser lite annorlunda ut än det gjorde i början av 80-talet.
Jag konstaterar att Peter Persson förfäras över dessa fruktansvärda jobbskatteavdrag som Alliansen genomförde under sina åtta år vid makten. Samtidigt kan jag konstatera att Socialdemokraterna inte sa nej till ett enda jobbskatteavdrag. Det är lite fascinerande.
I dag har man heller inga förslag på att ta bort några av jobbskatteavdragen. Det kanske är på grund av att även Peter Persson inser att jobbskatteavdragen har lett till att fler människor är sysselsatta. De flesta av expertorganen har landat runt siffran 130 000 fler sysselsatta med jobbskatteavdrag. Det har helt enkelt lönat sig att gå från bidrag till arbete.
Peter Persson fortsätter i samma anda och talar om samhällsklyftor. Men vad är den största klyftan? Jo, det är den mellan dem som har ett jobb och dem som inte har ett jobb. Till och med Arbetsförmedlingens egen generaldirektör oroas över att vi med den politik som nu förs kommer att ha klyftor som är så stora att de inte går att överbrygga under lång tid framöver. Det är även jag väldigt orolig för.
Jag vill fråga Peter Persson om han tror att det blir fler eller färre jobb med ett halverat RUT-avdrag, fler eller färre 65-åringar som väljer att jobba längre om den särskilda löneskatten införs och fler eller färre som går från bidrag till jobb om det lönar sig mindre. Blir det fler eller färre arbetade timmar om det lönar sig sämre att jobba, ta större ansvar eller utbilda sig?