Fru talman! Inom biologin och genetiken brukar man tala om N 500, alltså att det behövs 500 individer som reproducerar sig med varandra för att man ska komma undan inavel. Det gäller nästan alla djurarter. Det är ju inte heller alla individer i en population som förökar sig.
Ska man se det rent strikt biologiskt behöver man ha minst 500 individer som har möjlighet att para sig med varandra och föra sina gener vidare.
Har vi då 170 vargar är det mycket mindre än 500 vargar. Alla dessa kommer inte heller att träffa varandra. Om jag förstår svaret rätt är tanken då att man på tjänstemannanivå ska hitta på något slags konstgjord andning och försöka se vargarna ute i naturen lite grann som djurparksvargar, där man söker maka och kaka och försöker fixa det hela så att genetiken funkar. Annars kommer det nämligen inte att gå. Då får vi flaskhalsar. Det kan funka ett tag, men händer det något – det pågår till exempel klimatförändringar, och vi får in nya parasiter – kan hela populationen slås ut om vi inte har en bred genetisk bas i den.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård
Jag ställde samma fråga till en kollega från ett annat regeringsparti förra året. Då fick jag också svaret att man var beredd att se på andra möjligheter. Om jag förstår rätt kan man alltså tänka sig att flytta vargar från andra ställen för att få ut detta. Men de få vargar som vi får kvar blir då mer värdefulla. Det blir svårare att få skyddsjakt, och det blir svårare att jaga bort problemindivider än om vi har en större population, där varje individ inte blir lika värdefull. Hur har regeringen tänkt lösa detta?