Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag delar dock inte riktigt uppfattningen att det skulle vara stigmatiserande på det sättet. Väldigt mycket i skolan är ju obligatoriskt. Vi har skolplikt. Hela skolan är obligatorisk - bokstavligen - i alla fall fram till årskurs 9.
Låt oss säga att vi har en elev som är elva eller tolv år gammal och som kanske har varit i Sverige i bara ett halvår. Eleven har kommit från ett krigsdrabbat område och håller på att lära sig svenska och så vidare. Eleven kan ha fått sin skolgång helt sönderhackad av kriget i Syrien eller någonting sådant. För att den eleven ska klara sig längre fram är det jätteviktigt att eleven snabbt kan hämta upp kunskaper och snabbt kan lära sig språket.
Låt oss säga att man kommer fram till att eleven kan få extra hjälp med sina läxor. Det kan vara svårt för föräldrarna att hjälpa till med läxorna eftersom föräldrarna själva inte har hunnit lära sig svenska ännu. Det är en jättemöjlighet om skolan då säger: Här kan vi hjälpa till. Du får två timmar extra i skolan. Det är fantastiskt. Det är bra.
Fru talman! Jag har inte ingångsvärdet att detta skulle vara något negativt. Jag tror tvärtom att vi riskerar att stjälpa barns utveckling om vi inte ser att en del verkligen behöver extra tid, mer hjälp och mer stöd i skolan.
Allting i skolan är inte roligt. Frågar man eleverna om de vill göra en sak säger de: Nej, men måste jag? Mina barn säger ibland till mig: Varför behöver jag kunna detta? Då säger jag: Det behöver du kunna alldeles oavsett om det är samhällsnyttigt eller inte.
Så här är det. Så funkar barn och ungdomar.
Inslaget av att allting ska vara frivilligt gör att man riskerar att många av dem som verkligen behöver den extra hjälpen i skolan i slutändan inte kommer att få den.