Fru talman! Nu ska vi debattera socialutskottets betänkande 15, som handlar om hälso- och sjukvårdens organisation. Det är uppenbart att det finns ett stort intresse från riksdagens ledamöter att diskutera dessa viktiga frågor, vilket är bra. Vi vet också att det finns ett stort intresse bland landets medborgare när det gäller sjukvården, för det är ju en fråga som rör alla.
Bara i det här betänkandet behandlar vi 430 motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Det gör att det spänner över ganska många områden inom hälso- och sjukvården. I betänkandet finns förslag till sju tillkännagivanden till regeringen, som bland annat handlar om att stärka sjukvårdens anhörigstöd, vilket är väldigt viktigt, och också ökad medicinsk kompetens och säkrad personalförsörjning inom äldreomsorgen.
Just detta med äldreomsorgen är ju ett angeläget område. Enligt Coronakommissionen var äldreomsorgen inte förberedd eller rustad när pandemin slog till. Det berodde ju på strukturella brister, vilket har varit känt under väldigt lång tid. Strategin att skydda de äldre har enligt kommissionen misslyckats. Dem som vi skulle skydda främst svek vi mest.
Därför talman är det oerhört viktigt att regeringen ta vara på Coronakommissionens slutsatser och förslag om att systematiskt och metodiskt arbeta med att stärka den medicinska kompetensen och personalförsörjningen inom äldreomsorgen, så att det som hände inom äldreomsorgen under pandemin aldrig ska hända igen.
Fru talman! Vi har en sjukvård med fantastiska medicinska resultat. Vi har också vårdpersonal som gör fantastiska insatser, många gånger under väldigt svåra och tuffa förhållanden. Samtidigt har vi bristande tillgänglighet inom sjukvården. Allt detta är en sammanfattning av svensk sjukvård i dag.
Det är naturligtvis viktigt att lyfta fram alla dessa delar när man talar om svensk sjukvård. Men under senare år har internationella jämförelser av sjukvårdssystem blivit allt vanligare och mer pålitliga. Dessa jämförelser har ökat kunskapen om de problem som finns i den svenska sjukvården.
Det står exempelvis numera klart att Sverige inte lever upp till nivåer som många andra jämförbara länder gör när det gäller information, delaktighet och samordning.
Men det som gör mig riktigt orolig är de kroniskt långa vårdköerna. Jag har pratat om det många gånger förr - det har jag faktiskt gjort under tolv års tid. Redan 2010, när jag var ny riksdagsledamot, tog jag upp dessa frågor här i kammaren.
Fru talman! Regeringen har försökt bekämpa vårdköerna under många år, men man har inte lyckats med det. Man kan bara titta på väntetiderna inom cancervården. De är allt annat än godkända. För de två vanligaste cancerformerna, bröstcancer och prostatacancer, är resultatet skrämmande. Bara 41 procent av dem som drabbas av bröstcancer får behandling inom medicinskt rimlig tid. Situationen är ännu värre för dem som drabbas av prostatacancer. I den gruppen är det bara 13 procent som får behandling inom den maximala ledtiden. Detta är alldeles färska siffror, som man kan gå in och titta på i dag.
För mig, fru talman, är det nästan obegripligt att de långa vårdköerna inte har tagit ännu större plats i den politiska debatten i Sverige. Det verkar nästan som att det har skett en allmän tillvänjning när det gäller vårdköer här i Sverige. Den allmänna bilden har varit att vårdköerna är irriterande och plågsamma men att det inte går att göra så mycket åt dem. Det är så fel som det kan bli. Vårdköer är ingen naturlag, och det kan vi se på våra nordiska grannländer, främst Danmark.
Fru talman! Flera av våra grannländer har genomfört intressanta och i många fall framgångsrika reformer inom sjukvården medan vi i Sverige, trots vissa försök, har misslyckats med att ändra sjukvårdssystemets grundläggande strukturer. Det kanske är dags att inse fakta: Om vi ska få bort väntetiderna en gång för alla krävs det stora reformer inom svensk sjukvård.
Vi har lagt fram en mängd förslag under åren. Bland annat anser vi att vi måste stärka och utvidga patientlagen, så att patienterna har rätt att söka slutenvård i andra regioner än dem där de är skrivna. Även ett rättighetsbegrepp måste införas inom patientlagen, så som det finns inom den danska patientlagen. Det finns ett värde i att tydliggöra vad patienter har rätt att förvänta sig av vården.
Begreppet rättighet säger något principiellt om synen på medborgarens och patientens förhållande till det offentliga, men rättighetsbegreppet bidrar också till en ytterligare perspektivförskjutning i vården, där patientens inflytande och delaktighet ses som en självklarhet. I jämförelse med Norge, Finland och Danmark är patientens rättsliga ställning svagare i Sverige. Faktum är att Sverige är ett av få länder i Europa som saknar patienträttigheter i sin lagstiftning.
Fru talman! Patienten måste också få bättre möjligheter att jämföra kvalitet i vården hos olika vårdgivare. Patienter har i dag nästan ingen information om vårdgivarens väntetider, kvalitet och resultat. Här kan man vidareutveckla 1177 så att patienterna kan hitta väntetider och jämförbara kvalitetsdata där för alla vårdgivare, oavsett regi. Ska vi få bort vårdköerna måste vi ta hjälp av all ledig vårdkapacitet som finns, offentlig som privat.
Något som också är viktigt att påpeka är: Ska man förändra och förbättra hälso- och sjukvården i Sverige måste man även förändra förutsättningarna för vårdens medarbetare. Då handlar det inte om målbilder, handlingsplaner eller tillfälliga miljardsatsningar. Det som krävs är långsiktiga och varaktiga förbättringar när det gäller arbetsmiljö och arbetsvillkor för vårdens medarbetare. Här finns inga genvägar att ta.
Till sist, fru talman, vill jag tacka socialutskottets ledamöter. Detta är min sista debatt här. Det har varit fantastiska tolv år. Precis som Barbro - hon sa det tidigare - kommer jag utanför den här salen att följa er noga. Jag önskar er lycka till i valrörelsen. Och ha en riktigt skön semester!
Jag yrkar bifall till reservation 2.
(Applåder)