Herr talman! Ledamoten Risberg och regeringen tycks vara överens om ganska mycket, kan jag ändå konstatera. Vi har båda ett stort engagemang för civilbefolkningen i Gaza. Vi är båda generösa med pengar och tycker att det är viktigt. Vi är båda kritiska till hur Israels regering har hanterat frågan om humanitärt tillträde.
Vad gäller frågan om till exempel produkter från illegala bosättningar har jag faktiskt haft flera möten med EU-länder som nu är på väg att ensidigt införa den här typen av begränsningar. Inte ens de själva kan svara på hur det ska implementeras och om det alls kommer att funka. Som jag tolkar det är det snarare en symbolisk gest än något som på riktigt kommer att bita när det gäller att få ned mängden produkter. Det kommer ju att vara ganska enkelt att exportera till ett land som inte har tullar eller sanktioner eller på olika sätt begränsar handeln, och därifrån kan man sedan exportera det till länder som har infört den här typen av restriktioner. Man tycks själv inte kunna svara på frågan om detta kommer att vara verkningsfullt eller inte.
Vi fokuserar på det som faktiskt skapar nytta och kan göra skillnad i praktiken. Det svensk-franska initiativet vinner alltmer stöd. Länder som tidigare har varit skeptiska, tveksamma eller tagit avstånd ansluter sig nu till det svensk-franska initiativet. Jag har därför goda förhoppningar.
Om den här trenden fortsätter – tyvärr av dåliga anledningar, för det handlar om att Israel inte gör tillräckligt för att släppa in humanitär hjälp – kommer allt fler EU-länder att ansluta sig till initiativet. Förhoppningsvis kommer EU-kommissionen också att lägga fram ett skarpt förslag som kan gå till votering om det skulle krävas.
På det stora hela tycks vi alltså vara överens, även om vi inte ser framför oss att vi ska gå in med svenska soldater mot Israel.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.