Herr talman! Anna-Belle Strömberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att konsumenter och anhöriga ska kunna säga upp en tjänst, en prenumeration eller ett annat avtal på samma enkla sätt som det går att teckna det aktuella avtalet.
Anna-Belle Strömberg ställde nyligen en liknande fråga, som jag besvarade den 31 januari. Mitt svar, då som nu, är att en näringsidkare enligt gällande praxis inte kan ställa särskilda formkrav på hur en konsument ska säga upp ett avtal som avser exempelvis en prenumeration. Om konsumenten till exempel skickar ett meddelande där det tydligt framgår att denne vill säga upp avtalet måste näringsidkaren acceptera uppsägningen, så länge det står klart att det faktiskt är den konsument som står på avtalet som ger in uppsägningen. Det finns även lagkrav, som bygger på fullharmoniserad EU-rätt, som anger att näringsidkaren måste informera om sitt telefonnummer, sin adress, sin e-postadress och andra medel för kommunikation när ett avtal ingås. Det är naturligtvis allvarligt om näringsidkare inte följer de krav som ställs på dem och om de försöker kringgå gällande rätt.
Vad gäller situationen att en anhörig vill hjälpa till med att säga upp ett avtal är utgångpunkten att det är den person som har ingått ett avtal som också kan säga upp avtalet. Det är viktigt att ingen kan säga upp eller ändra ett avtal utan ett giltigt medgivande från den som ingått avtalet. Om en person har svårt att tillvarata sina intressen, till exempel till följd av demenssjukdom, kan det vara lämpligt att ordna en god man för honom eller henne. I sammanhanget kan också nämnas möjligheten att upprätta en framtidsfullmakt som ger någon rätt att i framtiden ta hand om ens angelägenheter, såsom uppsägning av avtal, för det fall att man inte längre själv har förmåga att göra detta.