Fru talman! Jag gläds över att ledamoten Bladelius säger just det som utskottet tidigare har varit överens om, nämligen att målet bör vara att användning av tvångsåtgärder ska upphöra. Det är ett stort ställningstagande för utskottet. Det är efterlängtat, tycker jag, men det gäller också att vi lever upp till det. Därför blev jag besviken när jag läste regeringens svar på vårt betänkande.
Regeringen berättar att man gör mycket, men man svarar inte på vår huvudfråga: Tycker ni också att målet ska vara att tvångsåtgärder ska upphöra?
Jag vill gärna höra hur ledamoten Bladelius ser på det faktum att regeringen inte tar ställning till frågan. Hur går diskussionerna i den socialdemokratiska gruppen för att åstadkomma detta? Det räcker inte att säga att en mängd saker ska kontrolleras om man inte bestämmer att målet ska vara just där. Jag tror inte att arbetet sätter igång på riktigt om vi inte vet att tvångsåtgärder måste bort, att vi måste hitta andra sätt att möta unga som mår dåligt där beteende och aggression eskalerar. De startar ju inte på den höga nivån, utan de startar någon annanstans långt tidigare där vi hade kunnat bryta beteendet på annat sätt.
Jag vill gärna höra hur ledamoten Yasmine Bladelius ser på det faktum att regeringen inte säger ja till riksdagens önskemål utan avvaktar i frågan. Hur ser ledamoten på det?