Fru talman! I riksdagen är det vanligt att med motiveringen att tilläggsbudgeten är ett tekniskt dokument frigöra sig från plikten att bedriva oppositionspolitik. Förra året var det därför bara Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som tog chansen att opponera på regeringen. I år är Sverigedemokraterna ensamma om att yrka på förändringar i förhållande till regeringens tilläggsbudget.
Med tanke på att de två stora utgiftsposterna för tilläggsbudgeten berör statsskuldsräntan, vilket på kort sikt är en opåverkbar post, och utgiftsområden för invandringsmottagning är det kanske inte så konstigt att man från oppositionens håll inte bemödar sig att engagera sig.
Riksdagens övriga sju partier är så överens om att Sverige ska förbli västvärldens mest liberala land vad gäller storleken på invandringsmottagningen. Medan Frankrikes Nicolas Sarkozy, Tysklands Angela Merkel, Danmarks Anders Fogh Rasmussen och Englands David Cameron, som generellt har en fyra till sju gånger mindre asylinvandring per capita än vad Sverige har, ändå ser problem med en alltför slapphänt invandring - flera länder har även krävt att en omvärdering ska ske av den positiva synen på mångkulturen med dess automatiserade degenerering av den inhemska kulturen - går regeringen, oppositionen och Sverige i rakt motsatt riktning.
Trots att alla exempel i vår omvärld pekar i samma riktning - från Kanada till Europa och till Australien - anser riksdagens övriga partier att problemet inte alls är förknippat med villkoren för mottagandet eller storleken på detsamma. Nej, i stället sitter man fast i samma gamla hjulspår som man gjorde för flera decennier sedan - det är bara att läsa gamla protokoll från riksdagen - och talar om samhällets bristande inställning och om behovet av mer eller rätt integrationspolitiska åtgärder.
Diskussionen av i dag är, trots en väsentlig eskalering av problemen, nästan identisk med vad den var för årtionden sedan.
Jag hör dessutom att regeringen nästa år ytterligare vill förstärka denna politik bland annat genom att öppna upp för snabbmedborgarskap och genom att förenkla för afrikaner, som statistiskt hör till de mest svårintegrerade grupperna, att få uppehållstillstånd.
Det är också därför som jag tvingas stå här i dag och tala om detta som företrädare för det enda parti som säger att det nu får vara nog med ytterligare omfördelning från välfärden till integrationsåtgärder för att bedriva västvärldens mest ansvarslösa invandringspolitik.
Det vi ser kan knappast beskrivas som något annat än en ren urartning av en redan tidigare extrem svensk invandringspolitik som ytterst gör att vi alla måste ställa oss frågan: Varför bedriver riksdagens övriga partier denna i grunden samhällsupplösande politik?
Lyssnar vi till riksdagens övriga partier har vi från Socialdemokraternas tidigare partiordförande hört hur detta parti föraktar den svenska kulturen. Vi har hört att statsministern anser att bara barbariet är ursvenskt. Vi har hört finansministern argt säga att Sverige utan denna politik i dag hade stått och stampat på ett jordgolv. Vi har sett hur Miljöpartiet med all sin kraft har kämpat för att ge illegala invandrare inte bara uppehållstillstånd, utan man har även tillsammans med regeringen valt att belöna brottsliga gärningar och avsteg från den allmänna asylprocessen genom gratis sjukvård och andra välfärdsförmåner. Vi har också hört Centerpartiets nya vision om Sverige som det nya nybyggarlandet med upp till 30 miljoner invandrare som skulle lösa såväl välfärds- som arbetslöshetsproblemet.
Allt detta hör vi dessutom trots att vi har informerats om att Sverige är absolut sämst i hela OECD på att erbjuda arbetstillfällen för invandrare.
Solidariteten och känslan för andra människor eller det svenska folket tycks i vissa avseenden över huvud taget inte existera bland riksdagens övriga partier.
Vi ser därför hur människor som har bott här i större delen av sitt liv ändå inte blivit en del av det svenska samhället. Vi ser till exempel hur gäng tar över stadsdelar. Vi ser hur en fjärdedel av eleverna med utländsk bakgrund går ut grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan. Vi ser inte minst detta ske samtidigt som utanförskapet cementeras och välfärden urgröps.
Fru talman! Det är hög tid att våga pröva denna i relation till vår omvärld extrema politik mot den politik som är norm i övriga Europa. Vi måste våga ställa krav på dem som kommer till vårt land med krav på anpassning, krav på egenförsörjning, krav på skötsamhet, krav på identifikationshandlingar och krav på anknytning till Sverige.
Jag vill påstå att vi inte behöver gå särskilt långt tillbaka i tiden för att visa att vårt alternativ fungerar bättre.
Under 50-, 60- och delar av 70-talet var invandrare sysselsatta i lika hög grad som svenskar. Den invandring som vi hade till Sverige fram till mitten av 70-talet krävde varken några kostsamma särlösningar eller kostsamma integrationsprojekt helt enkelt därför att det ställdes krav på att invandrare som kom till Sverige också skulle anpassa sig till det svenska samhället och lösa sin egen försörjning.
Om denna politik återigen skulle implementeras i Sverige hade förra årets och innevarande års regeringsbegäran om tilläggsanslag, utöver redan tidigare fastställda ramar på nära 1 miljard plus ½ miljard bara i år, alltså nästan 1 ½ miljard kronor, för att bekosta västvärldens mest inhumana invandringspolitik, varit överflödiga.
Det skulle inte bara ha kunnat innebära en större chans till ett arbete för landets nuvarande arbetskraft utan även ett betydligt större mervärde för landets skatteuttag, inte minst i form av en stärkt a-kassa, en stärkt sjukvård, skola och äldreomsorg, stärkta utbildningsinsatser och en avskaffad pensionärsskatt.
Fru talman! Att komma till rätta med de problem som riksdagens övriga sju partier har förorsakat tillhör själva kärnan i Sverigedemokraternas politiska gärning. Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation i finansutskottets förslag till betänkande 11.