Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, som ju var en gedigen genomgång av de utredningar och processer som är igångsatta men kanske inte - vilket jag skulle ha önskat - ett tydligt svar på den fråga som ställdes i interpellationen.
Frågan var, vilket ministern också påpekar, ställd till statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom det var han som i sitt jultal 2011 belyste vikten av att underlätta för våldsutsatta kvinnor och förändra situationen så att fler kan få hjälp och stöd att komma ur den typen av relationer samt hantera de problem som uppstår. Tyvärr har statsministern skickat frågan vidare, men jag är glad att få diskutera den även med statsrådet Maria Larsson. Det är nämligen en viktig fråga, inte minst för Miljöpartiet.
Vi vet att det här är ett stort samhällsproblem. Miljöpartiet har också föreslagit att det ska ses som ett folkhälsoproblem, för omfattningen är så pass stor - det är så många familjer, kvinnor och även barn som drabbas av våld inom familjen. Vi måste se till att samhället är berett att möta de problem och den utsatthet de här kvinnorna drabbas av.
Det möts inte av den verklighet vi ser i Sverige i dag, där vi ser kvinnojourer som lever i ständig osäkerhet. De har ett ständigt tvång på sig att söka nya pengar för att kunna behålla en verksamhet vi vet är helt nödvändig för att vårt samhälle ska fungera - jag tror inte att någon av oss skulle tycka att det vore acceptabelt om våldsutsatta kvinnor inte fick hjälp när de utsätts för våld i nära relationer.
Då måste vi också se till att den här verksamheten har en stabilitet över tid och att det inte hela tiden handlar om huruvida man kommer att klara sig över nästa årsskifte och finnas kvar nästa år. Det behövs helt enkelt en trygghet i kvinnojourernas verksamhet, inte minst för att de ska kunna planera verksamheten och kontinuerligt förbättra den.
Det är många som arbetar ideellt i kvinnojourerna och gör ett fantastiskt jobb. Precis som ministern understryker har det byggts upp en bra kompetens och kunskap om hur man hanterar de här frågorna. Den kompetensen är värd att bevara, och risken är att den inte kan behållas man om man inte ger en trygghet och stabilitet i verksamheten utan urholkas över tid.
Nu ser vi också att trycket på kvinnojourerna är väldigt högt; det är många som tyvärr har den typen av problem, alltså familjer som drabbas av våld. Då behöver vi se till att kvinnojourerna klarar av att hålla en sådan kapacitet att alla kvinnor som utsätts för våld i Sverige faktiskt kan få stöd, trygghet och hjälp. Vi ser att vi tyvärr är på väg åt fel håll där - mellan 2012 och 2013 ökade det antal kvinnor som kvinnojourerna tvingades säga nej till med 30 procent. Det är alltså uppenbart att inte alla som drabbas av våld i nära relationer får hjälp i dagens Sverige, och det tycker vi från Miljöpartiets sida är en situation vi inte kan acceptera.
Därför blev vi glada när statsministern i sitt jultal för snart tre år sedan utlovade ökat stöd till kvinnojourerna och utlovade just den stabilitet och trygghet vi eftersträvar. Nu ser vi dock att utvecklingen faktiskt inte går åt det hållet utan att den snarare har försämrats - det är
fler
kvinnor som inte får stöd, hjälp och trygghet när de har drabbats av våld.
Därför kvarstår den fråga som ställs i interpellationen jag har skrivit och som jag inte riktigt känner att ministern har svarat på: Avser ministern att vidta åtgärder så att kvinnor som är i behov av stöd också får det? Det gäller alla kvinnor som är i behov av stöd, alltså
alla
kvinnor som drabbas av våld och inte bara de mest utsatta. Det gäller faktiskt alla kvinnor. Jag hoppas att ministern håller med om att det faktiskt inte ser ut så i dag, och från Miljöpartiets sida anser vi inte att det är acceptabelt.