Fru talman! Det har sagts att vi bör arbeta längre än till den nuvarande pensionsåldern. Det är sant att välfärden är beroende av att pengar dras in till statskassan. Det är bara en sak som jag tycker att man missar när man stakar ut den målsättningen, och det är att många inte håller på sina arbetsplatser i dag. Man måste skapa rätt förutsättningar utifrån rätt utbildning för den speciella yrkesrollen för att människor ska kunna jobba så länge som möjligt. Om man inte gör det får man ett pedagogiskt problem att förklara hur målsättningen att vi ska orka arbeta längre ska bli möjlig att uppnå.
Jag läser ibland olika artiklar, som droppar in med jämna mellanrum, om hur man i Sverige upplever sin arbetsplats. Vi har tidigare haft oacceptabelt höga sjuktal, och många kvinnor har haft tunga jobb. Vi har fortfarande en mycket hög ohälsa på våra arbetsplatser.
Senast nu i februari läste jag en artikel i Svenska Dagbladet om en medarbetarundersökning som visade en nedåtgående trend när det gäller stressen. Det som generellt gör att många finner sin arbetsplats så outhärdlig är inte särskilt okänt. Det är många gånger bristfällig utbildning, otydliga arbetsroller och ett dunkelt ledarskap. Fortgår det under en längre tid, vilket det oftast gör, kommer sjukskrivningarna som ett brev på posten.
Det här har vi sett nu under mycket lång tid. Därför är det viktigt att någon gång acceptera att det är så här vi människor fungerar. Vi fungerar så här utifrån vissa förhållanden. När vi väl har accepterat det måste vi skyndsamt tänka om när det gäller att få människor att stanna kvar i sitt yrke och framför allt känna en större yrkesstolthet, vilket man gjorde mer förr.
Fru talman! När kommunerna övertog huvudmannaskapet och ersatte landstingets tidigare utbildning med omvårdnadsprogrammet trodde man att studerande skulle komplettera den på komvux eller på högskolan. Det blev inte riktigt så, utan färre sökte till utbildningen inom omsorgen om funktionshindrade. Det innebär att vi i dagsläget bara har ca 40 procent som har behörig utbildning inom sitt arbetsområde.
Jag tycker att det är oroväckande att man inom LSS i princip kan anlita vem som helst, trots att arbetet kan handla om enskilda som har psykisk och fysisk ohälsa och en komplicerad livssituation. Jag tycker att det är respektlöst både mot dem som anlitar LSS och mot varje person som jobbar inom verksamheten.
Nu har förvisso regeringen gått med på att vidta vissa åtgärder för att rätta till detta, som man säger. Det är till viss del bra. Man har bland annat förstärkt tillsynen av verksamheten och gjort det möjligt med vitesförelägganden för att avhjälpa missförhållanden. Men jag saknar fortfarande den samlade kunskap som ska krävas av alla som jobbar inom LSS för att de ska utveckla en egen profession. Om det inte finns någon riktig utbildning är det lätt att känna att man inte har ett riktigt jobb. Och visst är det väl ett riktigt jobb att arbeta inom LSS?
I nuläget tycker jag att det här systemet ger märkliga signaler som i sin tur medverkar till attityder till och synen på funktionshindrade. Jag tycker att det är dags att vi börjar höja värdet på många vårdyrken för att människor över huvud taget ska vilja söka till utbildningar inom den yrkeskåren. Det är också viktigt att man inom den branschen kan hålla jämna steg med den senaste forskningen så att kunskaper kan hållas uppdaterade.
Jag kan även tycka att omvårdnadsprogrammet borde ses över för att bättre anpassa det till enskildas känslomässiga behov. Många som exempelvis befinner sig i händerna på vårdpersonal kan, trots ett vänligt bemötande som är korrekt på alla sätt och vis, känna en väldigt stor ensamhet och isolering. Man kanske har behov av att förmedla tankar, känslor och upplevelser som man har inom sig. Det gäller kanske särskilt de äldre. Jag tror att många kan känna en viss distans till personliga samtal därför att man inte riktigt vet hur man ska samtala om åldrandeprocessen och vad som händer med kropp och psyke.
Rent generellt kan jag tycka att geriatrik bör lyftas upp mer i omsorgsprogrammet och bli ett tyngre ämne så att man rustar den kommande personalen att kunna hantera vårdtagare och anhöriga när eventuella depressioner och dödsprocesser närmar sig. Jag kan berätta att det kan hända ganska mycket med en människa som närmar sig döden när det gäller kropp och känsloliv. I en del fall kan det vara rätt skrämmande upplevelser som man kanske inte törs orda om av rädsla för att inte bli tagen på allvar eller antas vara inbillningssjuk. Därför finns inte heller, vad jag vet, något riktigt dokumenterat om vad som händer med oss när vi närmar oss döden. Jag tycker även att vi behöver bli bättre på att möta människor i den processen.
Jag ska gå vidare till den motion vi har väckt om gratis glasögon för barn upp till 15 år. Även om jag inte här yrkar bifall till den vill jag betona att det är en mycket aktuell fråga som motionärerna tar upp. Det är ungefär 23 000 barn som riskerar att få försämrad syn bara för att vi inte väljer att klassificera detta som ett funktionshinder. Jag tror att det är många som sitter i den här kammaren som skulle ha svårt att få sin vardag att fungera om de inte hade fått hjälp med glasögon. Jag ser det som självklart att vi måste garantera att barn ska kunna hänga med i skolan, kunna delta i fritidsaktiviteter och kunna känna igen sina lärare, släkt och familj när de möter dem på gatan.
Samtidigt finns det vissa kringfrågor här som vi tycker måste utredas först. Ska det behovsprövas eller inte, vilken myndighet ska övervaka systemet, hur ska subventionen utformas, ska det vara ett högsta belopp och så vidare? Jag anser att frågan är kopplad till barnfattigdom generellt, och fram till dess att vi har tittat närmare på det måste frågan lösas inom ramen för de trygghetssystem vi har i dag.
Däremot är det viktigt att skicka en signal till regeringen om att det förhoppningsvis finns majoritet här i kammaren för själva bevekelsegrunderna för att barn ska få hjälp med glasögon.
Jag vill yrka bifall till reservation 7.