Herr talman! Ett motionsbetänkande om företags kapitalbeskattning och fastighetsbeskattning kan utan tvekan ligga till grund för en diskussion och debatt också om den andra sidan av skatten, alltså vad man får för skatterna, om deras betydelse för välfärden, för skolan och för vården - om samhällets förmåga att ge medborgarna välfärdstjänster på lika villkor utan att snegla på den enskildes privata betalningsförmåga.
Motionerna kan också föranleda en debatt om fördelningspolitiken, om de ökade klyftorna, om de stora skattesänkningarna som de bäst ställda i vårt land har fått som har betalats av dem som har det mindre bra, en utveckling som driver isär Sverige.
Motionerna kan också ligga till grund för en diskussion om skattepolitikens principer, om behovet av långsiktighet, neutralitet och likformighet. Allt det där är väldigt viktigt och förtjänar många och långa debatter.
Men omröstningen om det här betänkandet i eftermiddag eller kanske i nästa vecka, om man får tro hur kammarens program ser ut för dagen, kommer inte att handla så mycket om de stora frågorna.
I stället är det ett par punkter där riksdagen har en möjlighet att visa lite handlingskraft. Även om vi socialdemokrater givetvis står bakom alla våra reservationer i det här betänkandet vill jag yrka bifall bara till reservation 4 och 5. Jag tänkte i första hand tala om det som tas upp i reservation 4, nämligen tonnageskatten.
När det gäller tonnageskatten kan riksdagen - återigen, får man väl säga - skicka en ordentlig signal till regeringen om att det är hög tid att lägga fram ett förslag om tonnageskatt, något som flera motioner har tagit upp och som branschen också längtar efter.
Herr talman! Sverige är och har varit en framstående sjöfartsnation under lång tid. Vi hade vår topp på 1970-talet, och sedan gick det lite utför. Men sedan början av 2000-talet har vi kunnat se en väldigt positiv utveckling för svensk rederinäring. Det hängde samman med det sjöfartsstöd som den tidigare socialdemokratiska regeringen införde för ungefär tio år sedan.
Det ledde till en inflaggning i de svenska registren och till att svenska rederier beställde fler båtar helt enkelt, nya fartyg. Man fick ny framtidstro.
Så är det inte längre. Svensk sjöfart har inte konkurrensneutrala villkor med omvärlden, trots att det är något som regeringen och riksdagen vid ett flertal tillfällen har sagt att man ska ha. Det är inte så konstigt att man har sagt det, för sjöfarten spelar en viktig roll. Det svenska sjöfartsklustret omfattar ett par hundra tusen arbetstillfällen, och 90 procent av den svenska exporten och importen går på sjön. Ett stort svenskt sjöfartskunnande är dessutom väldigt viktigt både när det gäller sjösäkerhetsfrågor och miljöfrågor.
Utan en egen näring som ser till att vi har kunskap på detta område kommer vi att ställas utanför i det internationella arbetet. Därmed begränsas våra möjligheter att vara med och påverka utvecklingen för ett av de globalt sett viktigaste transportslagen.
I dag kräver konkurrenskraftiga villkor med våra närmaste konkurrentländer ett svenskt tonnageskattesystem. Alla andra länder i EU med sjöfart har övergått till ett sådant system men inte Sverige. Det innebär att den svenska sjöfarten inte har konkurrenskraftiga villkor, och följden är en ganska omfattande utflaggning av svenskt tonnage. Redarna halar helt enkelt den svenska flaggan.
Frågan är nu bara varför Sverige skiljer ut sig bland andra europeiska sjöfartsnationer. En enig riksdag beställde 2003-2004 en utredning om att införa tonnageskatt. Den var färdig för mer än fem år sedan. Den har remissbehandlats, och sedan dess ligger frågan på finansministerns bord. Där har den legat väldigt stilla och fast, år efter år. I interpellationsdebatt efter interpellationsdebatt, som svar på fråga efter fråga upprepar finansministern i princip alltid samma sak. I korthet går det ut på att frågan bereds inom Regeringskansliet.
De senaste åren har han också i ett ganska högt tonläge lagt till en förklaring till varför rederinäringen nog egentligen inte har gjort sig förtjänt av en tonnagebaserad skatt. Det är i alla fall min tolkning av det han säger och skriver. Att riksdagen 2007 beslutade att regeringen ska återkomma med en tonnageskatt, dessutom utan dröjsmål, tycks han inte ta särskilt allvarligt på.
Herr talman! Snart är den enda återstående slutsatsen av Anders Borgs agerande att han faktiskt inte vill eller tänker införa någon tonnageskatt. Den enda slutsats man kan dra av hur frågan behandlas av skatteutskottets majoritet är att de borgerliga ledamöterna ser till att försöka hålla ytterligare tillkännagivanden borta från finansministern så att han i lugn och ro kan fortsätta att göra ingenting.
Det väcker onekligen frågan hur borgerligheten ser på svensk rederinäring, men också hur man ser på de tiotusentals jobb som näringen genererar både till sjöss och i land.
Frågan kan förstås också utsträckas till varför det femte partiet som utgör majoritet i skatteutskottet, nämligen Sverigedemokraterna, ställer upp på den borgerliga utflaggningspolitiken. Jag hoppas att David Lång kan klargöra det i sitt anförande.
Herr talman! I Regeringskansliet händer det alltså just ingenting i frågan, trots att åren går. I riksdagen röstar de borgerliga av allt att döma, med stöd av Sverigedemokraterna, ned frågan så att Anders Borg får fortsätta att ha lugn och ro. Men utåt, i medierna, försöker borgerliga företrädare hävda någonting helt annat. I artikel efter artikel bedyrar man sitt engagemang för sjöfarten och sitt stöd för en tonnageskatt. Det blir många spaltmeter när man lägger ihop det.
Jag ska inte trötta kammaren med att räkna upp den långa rad av ledamöter som i medierna har hävdat att de är tillskyndare av ett tonnageskattesystem men som av allt att döma tänker rösta emot reservation 4 när omröstningen så småningom kommer att ske här i riksdagen. Efter fem år av förhalning och fördröjning väcker det här inte stor respekt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 och reservation 5.