Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de sverigedemokratiska reservationerna 6 och 9 samt till motion Kr309.
Inledningsvis vill jag säga att det är trevligt att vara tillbaka i kulturutskottets debatter, även om det bara är tillfälligt. Jag har saknat det livliga meningsutbytet i det här utskottet och ljudet av era uppgivna suckar under mina anföranden, även om era kolleger i arbetsmarknadsutskottet också är ganska duktiga på både livligt meningsutbyte och uppgivna suckar.
Skämt åsido - i dag behandlar vi kulturutskottets betänkande 7 om litteratur, läsande, bibliotek och språk. Här berörs flera allvarliga frågor.
Den i särklass allvarligaste av alla, som jag vet engagerar alla partier, är frågan om den försämrade läsförståelsen bland barn och unga. Den som i dagens informationssamhälle inte behärskar språket och inte kan förstå och analysera text på en grundläggande nivå löper en överhängande risk att hamna i ett permanent utanförskap både när det gäller arbetsmarknaden och när det gäller den demokratiska processen.
I Litteraturutredningen presenteras en del intressanta förslag i form av till exempel läsombud på förskolorna. Vi får se vad regeringen gör av dessa och andra förslag.
I betänkandet finns det också en reservation från de rödgröna partierna där man förespråkar en förstärkning av Kulturrådets läsfrämjande insatser. Sverigedemokraterna delar uppfattningen att detta är viktigt. Vi har också anslagit medel för just detta ändamål i vårt senaste budgetförslag. Men då det inte finns någon gemensam finansiering och då vi till skillnad från de rödgröna inte vill peka ut enskilda och ganska tydligt politiserade verksamheter, som till exempel En bok för alla, har vi valt att inte stödja den här reservationen.
Herr talman! Läsombud, bibliotek, bokbussar och Kulturrådet i all ära, men vad som står klart och som jag tror att de flesta av oss egentligen är överens om är att om den här negativa utvecklingen ska kunna vändas eller dämpas krävs det breda helhetslösningar och en nära samverkan mellan stat, civilsamhälle, kommun och kanske även näringsliv.
Vi ska givetvis göra allt vi kan och ta vara på goda exempel. Men även med en sådan här stor och bred satsning är det nog tyvärr mycket som talar för att vi under de närmsta åren kommer att få leva med lägre eller till och med ytterligare sjunkande nivåer när det gäller läsförståelse bland barn och unga. Det här beror på de svårlösliga strukturella problem som driver på utvecklingen.
De sociala och sysselsättningspolitiska problem som utgör en del av den socioekonomiska förklaringen är sannolikt ingenting som något parti kan lösa i en handvändning, även om det kanske ibland kan låta så i de politiska pamfletterna.
Förändringar i läsvanor som är kopplade till en ökad användning av ny teknik är också svåra att rå på.
Den del av problemen som är kopplad till invandrings- och integrationspolitiken skulle man däremot faktiskt kunna åtgärda ganska snabbt och ganska enkelt.
Skolverkets och PISA:s rapporter har visat att nästan varannan utlandsfödd elev inte når upp till en grundläggande nivå av läsförståelse. Motsvarande nivå för infödda elever med svenskfödda föräldrar är ungefär 14 procent. En stor del av den här skillnaden kvarstår även om man har extrapolerat för socioekonomiska variabler.
Många invandrarelever gör helt fantastiska insatser och framsteg trots svårigheterna som det innebär att lära sig ett nytt språk och att behöva kompensera för en tidigare bristfällig eller till och med helt obefintlig skolgång. Men deras ansträngningar försvåras av ett antal faktorer.
Den ganska extrema invandringspolitik som regeringen nu bedriver ger ett ständigt inflöde av nya och ännu mer resurskrävande elever till de redan segregerade skolorna. Det urholkar ekonomin, och det urholkar kvaliteten på undervisningen. Det här tror jag att många kommunpolitiker kan vittna om.
Såväl migrationsministern som integrationsministern har på senare tid varit inne på att karaktären på och omfattningen av invandringen har en helt avgörande betydelse för samhällets förmåga att klara integrationen. Men trots det har man inte dragit några slutsatser.
Missriktade mångkulturalistiska doktriner som innebär att man i vissa områden kan gå i princip från vaggan till graven utan att behöva använda svenska i sitt vardagsliv försvårar givetvis de här problemen. Men med ett skifte till en mer ansvarsfull invandrings- och integrationspolitik skulle de här problemen kunna lindras. Ett led i en sådan politik är att på alla nivåer stärka det svenska språkets ställning, vilket vi lyfter fram genom vår reservation i det här betänkandet.
Herr talman! När det gäller vår andra reservation i det här betänkandet köper vi utgångspunkten att ansvaret för biblioteket till stor del är en kommunal angelägenhet. Men när det gäller frågan om att instifta ett nationellt lånekortssystem som skulle kunna utöka utlåningen och också läsandet i landet tycker vi att det är märkligt att, som man gör i betänkandet, hänvisa till den kommunala kompetensen. Övergripande nationella frågor utan direkta ekonomiska konsekvenser för kommunerna skulle man faktiskt kunna besluta om på nationell nivå.
Avslutningsvis, herr talman, skulle jag än en gång vilja lyfta frågan om punktskriftens ställning. Mot bakgrund av att den här frågan har behandlats under en lång rad år här i kammaren valde vi först i utskottet att inte reservera oss till förmån för motion 309. Men efter att ha läst protokollen från de föregående debatterna och insett att utskottsmajoriteten fortfarande inte har presterat någonting som ens liknar ett vettigt svar på frågan om varför synskadade inte ska ha samma garanterade rätt till ett språk som hörselskadade eller personer utan funktionshinder väljer jag ändå att yrka bifall till motionen här.
Punktskriften borde antingen ses som ett eget skriftspråk och då ges samma status som teckenspråket och de nationella minoritetsspråken eller betraktas som en version av det svenska skriftspråket och därigenom omfattas av det skydd som språklagen ger. Det måste vara på det ena eller det andra sättet. Allting annat är orimligt. Det anser även Punktskriftsnämnden, som utskottsmajoriteten återkommande hänvisar till.