Herr talman! Jag tackar utrikesministern för det försiktiga svaret.
Jag vill ändå komma tillbaka till själva kärnan i min fråga. Naturligtvis ska Sverige välkomna att en mer än 40 år lång väpnad konflikt kan gå mot sitt slut. Om människor slipper dö, om familjer slipper begrava sina barn och om politiken kan ersätta vapnen är det ett historiskt framsteg. Jag skulle gärna vilja höra ett tydligt välkomnande av den här fredsprocessen och att man stöder den.
Men det finns också andra frågor, som jag nämnde i mitt första inlägg. Vad kommer efter att vapnen har tystnat? Den kurdiska frågan i Turkiet uppstod nämligen inte med PKK, och den försvinner inte automatiskt om PKK lägger ned sina vapen. Frågan handlar också om rätten till hemspråk. Den handlar om identitet. Den handlar om politisk representation. Ytterst handlar den om demokrati och lika rättigheter.
Därför menar jag att Sverige och EU inte bara kan vara åskådare till processen. Vi bör stödja en fredlig utveckling men också vara tydliga med vad som krävs för en varaktig fred.
Här blir Selahattin Demirtaş ett tydligt exempel. Utrikesministern säger själv i sitt interpellationssvar att Sverige i Europarådet har understrukit Turkiets skyldighet att verkställa Europadomstolens dom om hans frigivning.
Herr talman! Turkiet har nu en möjlighet som kanske inte återkommer på många år. Freden måste också märkas i människors vardag – i deras språk, deras rättigheter, deras politiska frihet och deras möjlighet att delta i den demokratiska kampen. Därför upprepar jag min fråga: Är regeringen beredd att driva just detta perspektiv gentemot Turkiet – att fredsprocessen måste följas av konkreta demokratiska reformer och respekt för kurdernas politiska rättigheter?
(Applåder)