Herr talman! Vi står här i dag med anledning av regeringens proposition om medling och förlikning. Det kan tyckas som en smal fråga, men på ett principiellt plan ska den inte underskattas. Att människor i vårt samhälle kan komma överens om allt från stort till smått är nämligen långt ifrån en smal sak utan en förutsättning för att samhället ska fungera.
I och med denna proposition gör regeringen en ansträngning för att parter i dispositiva tvistemål ges ökade möjligheter att just komma överens. Propositionen utgör en implementering av EU-parlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG. Det handlar bland annat om en ny lag om medling som tydliggör underrättens skyldighet att verka för att saken avgörs just genom medling. Genom ett sådant förfarande blir det sedan domstolens uppgift att endast stadfästa det parterna har kommit överens om.
Fördelarna med detta framstår tydligt som uppenbara, nämligen att det faktum att det är parterna själva som ska komma överens i sin tur ökar benägenheten att följa det man har kommit överens om. Det är således fördelaktigt både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur en processekonomisk aspekt.
Den föreslagna lagstiftningen tar enbart sikte på dispositiva tvistemål, av den anledningen att det bara är i dispositiva tvistemål parterna själva äger fritt att förfoga över saken. Det är bara i dispositiva tvistemål parterna kan välja att dra sig tillbaka från en domstolsförhandling, till exempel, till skillnad från i indispositiva tvistemål.
Sverigedemokraterna har lagt fram en motion som tar sikte på att de bestämmelser vi nu vill införa i dispositiva tvistemål även ska gälla i vårdnads- och umgängesmål, som är indispositiva. Det man missar där är någonting väldigt viktigt, nämligen det faktum att det i indispositiva tvistemål inte bara är parternas sak utan också finns ett tredjemansintresse man måste ta hänsyn till - barnens. Detta är portalstadgandet i föräldrabalken, vilket innebär att det är fullt nödvändigt för domstolen att alltjämt göra en materiell prövning av det som framkommit under processen.
Det finns redan i dag, vilket tidigare har nämnts här, möjlighet att bedriva medling i familjerättsliga mål. Det är då domstolen som förordnar, och alltjämt gör domstolen en materiell prövning av vad som har framkommit under förhandlingarna - i motsats till om man till exempel bråkar om pengar, där det bara är parternas sak vad som har framkommit under medlingen. Så är inte fallet när det till exempel rör barn och deras relation till föräldrarna. Vill Sverigedemokraterna att vi ska frånta svenska domstolar möjligheten att göra en materiell prövning av de fakta som ligger på bordet i ett familjerättsmål?
Det framstår som en ganska märklig ordning om vi skulle ha det på det sättet. Tänk till exempel den situationen att två föräldrar som ska separera och som tvistar om vem som ska få vårdnaden om barnet befinner sig i den situationen att en av föräldrarna har möjlighet att utöva någon form av utpressning. Är det då rimligt att vi till de här två föräldrarna ska lämna ansvaret att avgöra vem som ska medla om utgången när det gäller vem som ska ha vårdnaden om deras barn, utan att domstolen sedan ska få göra en självständig prövning av huruvida denna medling är bra för barnet eller inte? Jag har mycket svårt att se hur detta skulle vara förenligt med den svenska rättsordningen.
Det är vidare märkligt, kan man tycka, hur Sverigedemokraterna väljer att i sin motion lite så där skohornsaktigt argumentera för att detta nog går att klämma in i propositionen bara för att EU-direktiv inte uttryckligen förbjuder det. Det är inte riktigt så Sverigedemokraterna brukar förhålla sig till EU-rättsakter, men detta kanske är en ny ordning vi nu får se.
Jag skulle med dessa frågor till Sverigedemokraterna vilja yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på Sverigedemokraternas motion.
(Applåder)
I detta anförande instämde Anton Abele, Pia Hallström, Krister Hammarbergh och Patrick Reslow (alla M).