Herr talman! Jag tackar ledamoten Mona Olin för inlägget.
Ledamoten konstaterar att ledsagning är en nödvändighet för att kunna leva ett självständigt liv och lägger ut texten rätt mycket om ledsagning. Det behövs för att kunna gå och handla om man har en synnedsättning. Det behövs för att kunna gå på konsert, träffa kompisar, gå till biblioteket, delta i fritidslivet och så vidare. Det är helt enkelt en väldigt viktig insats.
Samtidigt säger ledamoten att riksdagen lämnade ett tillkännagivande för nio månader sedan och att inte särskilt mycket har hänt sedan dess. Precis så lät det, och det är precis på det viset. Jag utgår från att det också var därför som Sverigedemokraterna i sin kommittémotion inom funktionshindersområdet skrev ett yrkande som löd så här: ”Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt omhänderta tillkännagivandet om att se över förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag samt att snarast återkomma till riksdagen med förslag.”
Den enda tolkning som går att göra av att Sverigedemokraterna därefter drog tillbaka sitt yrkande och inte längre står bakom detta är att man inte längre tycker att det här behöver ske skyndsamt. Vi har ju redan hört från ledamoten själv att det inte går skyndsamt. Detta tar alldeles för lång tid.
Då blir min fråga till ledamoten och till Sverigedemokraterna: Varför är det inte längre så bråttom att få till den här lagen om avgiftsfri ledsagning?