Herr talman! Tack, Tobias Andersson, för interpellationen! Jag kan säga att jag är väldigt bekymrad över den politik som den spanska regeringen genomför. Detta är ju en väldigt stor amnesti. Det är förvisso inte den första – det har skett flera stycken under de senaste 45 åren – men den är väldigt omfattande. Det är uppemot 750 000 personer som kan beröras av den.
Vi står upp för en stram migrationspolitik. Det gör vi för att Sverige måste få en möjlighet att lyckas med integrationen av alla människor som kommit till Sverige. Under Socialdemokraternas tid vid regeringsmakten vägrade man att inse de problem som följer av att man inte sköter migrationspolitiken. Svåra avvägningar och viktiga invändningar viftades bort med tomt prat om att problemen kommer att lösa sig bara vi tror på människor.
Men problemen löser sig inte. Vad som krävs är att man sköter detta och gör reformer framåt för att till exempel hantera trångboddheten, att skolresultaten sjunker eller att utanförskapet växer. För några år sedan hade vi en situation där det var dödsskjutningar mer eller mindre varannan dag. Det var den situation som vi som regering tillsammans med Sverigedemokraterna fick städa upp i. Det var en gravt åsidosatt migrationspolitik och gravt åsidosatt politik på många andra områden.
Nu har vi som sagt den lägsta asylrelaterade invandringen på 40 år. En hörnsten i den politiken är ju följande väldigt enkla men också grundläggande värdering: Den som inte har asylskäl ska återvända hem.
Har man asylskäl kommer man att få sin sak prövad i Sverige. Vi har kanske världens mest rättssäkra migrationssystem med Migrationsverket och möjlighet att överklaga till domstolar i två instanser. Men har man inte asylskäl ska man resa hem. Annars har vi ju helt enkelt inte en reglerad invandring.
När Spanien gör så här åsidosätter man denna fundamentala princip i migrationspolitiken. Man säger att även den som inte har asylskäl förr eller senare – i det här fallet är det snarast förr, för det är en mycket kort tid man behöver ha vistats i Spanien – kommer att få uppehållstillstånd. Det räcker med att gå under jorden och stanna kvar utan tillstånd.
Jag är bekymrad över den utvecklingen. Den är inte bara orättvis. Den innebär ju de facto att den som stannar kvar illegalt ändå får stanna. Man tänker på dem som faktiskt har följt lagen och åkt hem. Det blir en väldig orättvisa i detta. Och sedan kan det naturligtvis få följdverkningar också för andra länder.
Det som verkligen oroar mig är dock att jag inte ser någon socialdemokrat eller någon på vänstersidan som aktivt tar avstånd från detta. Tvärtom ser jag att Magdalena Andersson, som vill bli svensk statsminister igen, alldeles nyligen åkte till Spanien och träffade Spaniens socialistregering, som hon hyllade. Hon träffade alla dessa personer utan att – i vart fall inte vad jag noterat – ens kritisera denna jätteamnesti.
Detta väcker viktiga frågor inför det val som svenska folket ska göra om 100 dagar. Är det amnestier av denna typ som vi kommer att få se också i Sverige? Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att se exempel på detta. För några år sedan stod vi med de totalt rättsosäkra gymnasielagarna. Det var 9 000 vuxna personer som saknade asylskäl som fick stanna kvar i en amnesti. Detta åsidosatte viktiga principer i migrationspolitiken och genomfördes dessutom på ett helt rättsosäkert sätt. Det har också skapat stora tillämpningsproblem.
Vi följer den här frågan noggrant. Jag har också i möte med EU:s migrationsministrar gjort väldigt tydligt och klart vad regeringen tycker om detta. Men framför allt är jag orolig för vad som skulle hända om vi skulle få en vänsterregering i Sverige som skulle införa den här kravlösa migrationspolitiken.