Fru talman! Frågan om ändrade bestämmelser om överklagande av beslut i de kommunala utjämningssystemen innefattar några principiella ställningstaganden. En fråga gäller rättssäkerhetsbegreppet. Är det förenligt med en svensk rättstradition att inskränka rätten för kommuner att överklaga ett felaktigt beslut?
I Centerpartiet ser vi på den frågan på samma sätt som Justitieombudsmannen, Statskontoret, Kommun- och Landstingsförbunden och ett antal kommuner i landet. Rätten att överklaga är en väsentlig del av rättssäkerheten och ska därför bestå.
Inrapporteringen av uppgifter som ligger till grund för Skatteverkets bedömningar av LSS-kostnader är såväl svår som jäktig att göra i den pressade situation som kommuner ofta befinner sig i. Samtidigt har vi konstaterat vid kontakter med kommuner att tolkningen av de frågor som ställs varierar från kommun till kommun. Det här är alltså inte en fråga som har skötts på ett bra sätt. Det har visat sig i hanteringen av LSS-utjämningen hittills.
Det är därför med stor förvåning jag noterar regeringens syn i frågan då man säger att det nu föreliggande förslaget är ett verksamt sätt att komma till rätta med problemen inom LSS-utjämningen.
Lika förvånande är det att konstatera regeringens syn att det inte är en fråga om överklaganderätt utan ett överprövningsförfarande av regeringen inom ramen för LSS-utjämningen. Tala om överhöghet! Tala om avsaknad av kommunalt självstyre, och tala om brist på dialog i en värdeladdad fråga!
Fru talman! Jag tycker att vi av det som har hänt den senaste månaden i LSS-frågan kan konstatera att regeringen har gjort något av ett självmål. När utjämningssystemen sattes i sjön 2004 utarbetades ett koncentrations- och personalkostnadsindex för verksamheten. Som basår för detta fastlade man 2002. Alla inblandade, inklusive regeringen och utskottets ledamöter, har medgett att det blev fel i bedömningen av basår. Det innebar att regeringen gjorde en utredning i frågan, och med rätta, notera att jag säger med rätta, ändrades basåret till 2004 inför nästa års budget, alltså den budget som ska gälla från årsskiftet.
Aviseringen av det här skedde alltså så sent som den 20 september. Många kommuner som drabbats av stora underskott såg äntligen möjligheten att få rättvisa i systemet. 22 dagar senare, nämligen den 12 oktober, backade regeringen i frågan och ska nu räkna fram ett medelvärde av basåren 2002-2004, alltså ett rättfärdigande av en felaktighet som många kommuner har kämpat emot.
Om man nu gör en positiv bedömning kanske man kan säga att regeringen har sett sig missledd av de uppgifter som SCB redovisat i frågan och därför ändrat sin inställning. Det gör man naturligtvis utan överklagande eftersom man äger frågan fullt ut. När en kommun hamnar i en liknande situation ges man inte enligt det här förslaget rätten att överklaga - alltså en liknande situation. Var finns logiken i det här? Var finns den långsiktighet i planeringsförutsättningar som regeringen ständigt säger sig vilja skapa när kommunen inte vet från vecka till vecka vad som egentligen gäller? Förändringarna kan ju komma när som helst.
Följden av det här har blivit att många kommuner i dag befinner sig i en situation där prioriterade områden som barnomsorg, äldreomsorg och skola drabbas då personalen trängs undan för att resurser fordras för en LSS-verksamhet som blivit något av en gökunge i boet på grund av fel från regeringens sida.
Från finansutskottet kunde vi vid ett besök hos Kommun- och Landstingsförbunden konstatera deras frustration över den undanträngningseffekt som var omfattande genom utvecklingen på det här området. Av deras syn kan man konstatera att statens ansvar som lagstiftare, och därmed rimligen också som kostnadsansvarig för de beslut som har tagits, har havererat.
Utskottet framhåller att det pågår ett arbete med att säkerställa kvaliteten i det statistiska underlaget för beräkning av avgifter och bidrag inom LSS-utjämningen. Det här är givetvis bra. Men i och med att vi har den situation vi har i dagsläget framstår dagens beslut som något förhastat. Rim och reson, ansvar och kostnad, och därmed också sunt förnuft, måste gå hand i hand, men så är det inte i den här frågan.
Fru talman! Mot den bakgrunden yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 1.