Herr talman! Elisabeth Svantesson säger att solvensregelverket inte garanterar att ett försäkringsbolag inte kan gå i konkurs. Det är alldeles sant. Men det är ändå lite uppochnedvända världen här, för det är faktiskt en moderat ledamot jag diskuterar med. Är inte marknadens idé just att det finns en risk för att man går i konkurs om man inte sköter sig? Det är någonstans en av grundpelarna, tycker jag.
Varför ha så bråttom med detta? Tycker inte Elisabeth Svantesson att en del av de frågeställningar som vi för fram, och där vi anser att man behöver mer tid, är relevanta? Här finns det en uppenbar risk för att man ännu mer kopplar loss risktagandet från ansvarstagandet.
Har man en marknad där ett bolag inte kan gå i konkurs har man egentligen ingen marknad, utan man har satt den ur spel. Detta är förstås nödvändigt när det gäller bankers kärnverksamhet, och det skulle vi kunna ha en större diskussion om. Det är omöjligt att tillåta att banksystemet slås ut, men när det gäller andra marknader är det knappast så. Då har man ju ingen marknad. Ser inte Elisabeth Svantesson de här motsättningarna och motsägelserna?