Fru talman! Tack, Amanda Lind, för ditt anförande!
Diskussionen om den konstnärliga friheten har gått varm under den senaste tiden, precis som Amanda Lind säger. Det är en diskussion som jag tycker är bra. Den för upp diskussionen om konstnärlig frihet på agendan på ett sätt som jag tycker är sunt för en demokrati att kunna diskutera.
Det finns en del problematiska förhållanden när det kommer till principen om armlängds avstånd. Det är inte för att principen per se, så som den grundades på 50-talet, på något sätt är tvetydig.
Det är snarare så att det handlar om vår rätt i Sverige att använda vår yttrandefrihet och att få uttrycka våra åsikter. Det gäller som medborgare men inte minst som konstnär. Det är en rättighet som de flesta av oss värnar till döden. Den är väldigt central, och den är väldigt viktig.
År 1974 när Socialdemokraterna lade fram kulturpropositionen i Sveriges riksdag valde man att utmana den kommersiella konsten. Den kommersiella konsten är också den fria konsten på många sätt. Där är du inte beroende av någon på det sätt som man är när man tar emot medel för skattefinansierad konst.
Där har vi grundproblemet. När man målar upp det i en stor tavla, mycket större än den debatt som har varit nu den senaste tiden, ser man väldigt tydligt att vi har en konst som inte är fri.
Det finns tydliga direktiv, tydliga målsättningar och ramar, från politiken som styr mycket av det konstnärliga innehållet. Det är problematiskt. Den diskussionen är väldigt intressant att ta.
Det är inte bara jag som säger det. Även när man lyssnar på experter som djupt har satt sig in i detta hör man att de menar att det är klart att det finns gråzoner. Det är en viktig fråga att diskutera.
Som Amanda Lind också sa har vi där en historia där Miljöpartiet självt har varit med och drivit en styrning av konsten. Det är mitt svar på frågan och påhoppet.