Fru talman! Tyvärr ajournerades detta ärende tidi-
gare, så just nu kommer det framför allt att handla om
att tala till protokollet.
Jag vill än en gång betona att när det gäller för-
delnings- och rättvisefrågor är det överordnade målet
för Sveriges internationella samarbete att höja de
fattiga folkens levnadsnivå. Det handlar framför allt
om människors möjligheter att kunna påverka sin
egen och sina barns framtid och möjligheten att på-
verka utvecklingen i samhällena i de egna länderna.
Den tidigare debatten i dag föranleder mig att
upprepa de biståndspolitiska målen, dvs. att bidra till
resurstillväxt, ekonomisk och politisk självständighet,
ekonomisk och social utjämning, demokratisk sam-
hällsutveckling, en framsynt hushållning med naturre-
surser och omsorg om miljön samt jämställdhet mel-
lan kvinnor och män. De målen samverkar för att
bidra till det övergripande målet.
Med anledning av den tidigare debatten vill jag
påpeka att det var en enig riksdag som på 60-talet
ställde sig bakom enprocentsmålet - det gällde samt-
liga partier.
När det gäller frivilligorganisationernas roll finns
det sedan gammalt en tradition hos kyrkor och folkrö-
relser att arbeta med bistånd. Redan på 1860-talet
arbetade missionärer med biståndsarbete i Etiopien.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen betonat betydel-
sen av frivilligorganisationernas arbete. En stor del av
det svenska biståndet går genom folkrörelser och
enskilda organisationer.
I den skrivelse från regeringen som vi nu behand-
lar ges de enskilda organisationerna en framträdande
plats. Man understryker från regeringens sida att olika
typer av folkrörelser utför ett viktigt arbete för fram-
växten av ett civilt samhälle i utvecklingsländerna.
Folkrörelseengagemanget och basen i den svenska
folkbildningstraditionen ger dem en styrka som kan
användas för att stödja utvecklingen av enskilda or-
ganisationer i mottagarländerna och för att stärka det
civila samhällets institutioner.
Från svensk sida har vi sett den formen av kun-
skapsöverföring som enormt viktig. När det kommer
till kritan är det bara landet självt som kan lösa sina
problem. Det är också viktigt att konstatera att det
inte finns något motsatsförhållande mellan det statliga
biståndet och de enskilda organisationerna. Det är av
stor vikt att stärka lokalsamhällets möjligheter att
satsa på mänskliga resurser i form av skolor och häl-
sovård. Det är också viktigt att stödja de fattigas möj-
ligheter att påverka sin situation genom att stärka
deras möjligheter att delta i det politiska livet. Det
kan ske genom stöd till bl.a. lokala organisationer,
kommunala förvaltningar, lokal demokrati och ett
decentraliserat rättsväsende.
En fråga som inte har berörts tidigare i dag är ut-
nyttjande av barn som förekommer på många håll i
världen. Oavsett vilket politiskt parti vi representerar i
riksdagen, är vi överens om att åtgärder för att mot-
verka exploatering av barn, t.ex. barnarbete och sex-
uellt utnyttjande av barn och ungdomar, bör priorite-
ras i det svenska biståndsarbetet. Så sker också. Som
ett led i uppföljningen av 1996 år Världskongress mot
kommersiell sexuell exploatering av barn stöder Sve-
rige ett treårigt projekt mot kommersiell sexuell ex-
ploatering av barn i Asien.
Inom bl.a. FN, EU och Europarådet driver Sverige
aktivt frågor om barnets rättigheter i det internationel-
la samarbetet. Vi är alla väl medvetna om att fattiga
barn är mer sårbara än andra barn för kränkningar av
de mänskliga rättigheterna. En viktig del av det
svenska utvecklingssamarbetet är därför att verka för
efterlevnad av FN:s konvention om barnets rättighe-
ter. Sverige är aktivt både när det gäller att få till
stånd ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen om
barn i väpnade konflikter som höjer den accepterade
rekryteringsåldern till 18 år och i arbetet mot kom-
mersiell och sexuell exploatering av barn.
I samhällen där den demokratiska kulturen inte är
rotad tenderar korruptionen att vara starkare än i
demokratiska samhällssystem med väl utvecklade
kontrollerande funktioner. Eftersom korruptionen
utgör en fara och ett allvarligt problem i många ut-
vecklingsländer, och eftersom det framför allt är fatti-
ga människor som drabbas av korruptionen, får bi-
ståndet på intet sätt bidra till eller gynna korruptionen.
En stor del av det förvaltningsbistånd vi förmedlar
avser att främja det civila samhället, demokratin och
förstärkandet av den samhälleliga kontrollen. En
utveckling mot ökad demokrati motverkar den typ av
missförhållanden som korruption innebär. Därför är
det viktigt att Sverige fäster allt större vikt vid stödet
till utvecklingen av demokratin i samarbetsländerna.
Med hjälp av stöd till reformering av statsförvalt-
ningen kan biståndet bidra till att minska förutsätt-
ningarna för korruption, och i dialogen med samar-
betsländerna är det viktigt att betona att korruption
inte tolereras i samband med användningen av bi-
ståndsmedel.
Hälsovård och utbildning har sedan länge tillhört
kärnverksamheterna i det svenska utvecklingssamar-
betet, bl.a. därför att dessa områden är viktiga för den
ekonomiska, sociala och demokratiska utvecklingen.
Biståndet bör även i framtiden inriktas på att
stödja reformprocesser för att ge grundläggande ut-
bildning till alla, att höja utbildningens kvalitet och att
nå diskriminerade grupper, t.ex. fattiga flickor.
Hälsobiståndet handlar framför allt om att ge fort-
satt stöd till reformprocesser för att åstadkomma häl-
so- och sjukvård av god kvalitet samt att förbättra
folkhälsan för utsatta grupper.
I samband med debatten tidigare i dag tog både
Eva Zetterberg och Bodil Francke Ohlsson upp frågan
om situationen i Sverige. Naturligtvis är vi från soci-
aldemokratisk sida lika oroliga som Eva Zetterberg
och Bodil Francke Ohlsson över arbetslösheten. Den
arbetslösheten finns också i övriga industriländerna
och utvecklingsländerna. Den segregation som finns i
framför allt storstadsområden i Sverige oroar oss.
Men vi menar att det kanske är fel att diskutera fattig-
domen i Sverige i samband med den skrivelse från
regeringen som vi behandlar i dag, som handlar om
hur vi skall bekämpa fattigdomen i utvecklingsländer-
na. Det känns inte riktigt meningsfullt.
Ingrid Näslund tog i sitt anförande upp frågan om
stödet till IDEA. Regeringen verkar för att stärka
IDEA:s roll i utvecklingen av demokratin på ett glo-
balt plan. Enligt den information som har lämnats till
utskottet är det regeringens ambition att Sverige, på
samma sätt som motionären hävdar, även i framtiden
skall vara en av huvudfinansiärerna. Vi har förstått att
regeringen bedömer att det är viktigt för IDEA att alla
medlemsländer tar sitt ansvar för finansieringen av
organisationer. Det skulle inte stärka och gagna or-
ganisationens verksamhet om Sverige tog på sig en
oproportionerligt stor del av finansieringen. Rege-
ringens ambition är att organisationen skall bli så
slagkraftig och professionell som möjligt. Stödet i dag
är 15 miljoner kronor om året.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.