Fru talman! I dag debatterar vi det som har gjort oss alla till dem vi är: arv och miljö, den grund vi står på och de rötter vi ännu är en levande del av. Det handlar om det svenska kulturarvets fantastiska former och vilka verktyg och medel vi har för att vårda, förvalta och förmedla detta till kommande generationer - i armkrok med de ideella krafter och institutioner runt om i vårt land som håller det vid liv. De håller det vid liv när upphovsmännen inte längre finns till hands och vårt politiska ansvar och förvaltarskap tar vid.
Det är här vår förmåga att vårda det arv som har lämnats i våra händer prövas, och det är här vår förmåga att såväl bevara som bruka och utveckla kulturarvets former för nutida och framtida generationer ställs på sin spets. Inget samhälle, ingen grupp och särskilt ingen demokrati har fungerat utan någon form av omsorg om och känsla för det gemensamma förflutna i en tankegemenskap. I vår svenska kulturpolitiska arkitektmodell kan vi som beslutsfattare sätta upp mål och avsätta resurser samt fördela och prioritera insatser vi ser som särskilt prioriterade.
Alltför länge, alltför ofta och alltför okänsligt har en i någon mån nedlåtande och kritisk attityd präglat en liten men högljudd skaras inställning gentemot alla oss som ser kulturarvsfältet som särskilt prioriterat. I tider då normkritiken blivit norm och då genusutbildning, maktanalys, postkoloniala teorier och relativisering av bildningsidealen har blivit regel snarare än undantag inom alltför många delar av kultursfären är våra källor, minnen och artefakter något av det sista vi har kvar att förvalta och förmedla på saklig grund.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Myndigheten för kulturanalys har konstaterat att debatten kring villkoren för att få anslag har blivit alltför politiskt färgad inom kultursektorn alldeles nyligen. Det gör att det finns skäl att utreda politiseringen av kulturlivet, påpekar man. Historiskt har Socialdemokraterna betonat förhållandet mellan kulturen och folkrörelserna, borgerligheten och institutionerna. Sedan Miljöpartiet tog över ledningen på Kulturdepartementet har signaler om normkritik, maktanalys och identitetspolitik varit vägledande och sipprat nedåt i det kulturpolitiska vägnätet.
Kulturarvet, vilket den breda allmänheten väntar sig att vi ska prioritera, har under decennier varit i någon mån styvmoderligt behandlat. Från det att grävskoporna skickades till Klarakvarteren och rivningsvågen drog över landet under 50- och 60-talen och fram till kulturarvspropositionen under föregående mandatperiod har konturer och nyckelsymboler som gett upphov till såväl Sverigebilden som vår självbild successivt raderats, eroderats och i någon mån ersatts med likgiltighet och till och med problematisering av om vi över huvud taget har något svenskt kulturarv.
Frågan är i sig inte ny, utan den har vandrat och illustrerat svensk litteraturhistoria sedan åtminstone 1700-talet. Likväl saknar frågan - eller påståendet - grund. Arv, miljö och tradition är förvisso inte statiskt, stelnat eller låst i fasta strukturer eller i tid och rum. Däremot är sammansättningen av dessa delar unik för varje nation, så också för den svenska genom vårt kollektiva och levande språk, våra minnen och våra kultur- och naturmiljöer. Den är fångad i den svenska litteraturskatten och sångskatten, liksom i kameraobjektivets skärpa i bilder av Sune Jonsson, Lars Lerin eller Peter Gerdehag. Där syns vår relation till vår bebyggda miljö, till åker, skog och äng, husdjur och årstider.
Detta har i sin tur utvecklat en av våra största kulturpolitiska scener, det vill säga matbordet och måltidskulturen. Det gäller även konsthantverk och kommunikation, huskroppar och sängknoppar. Vi är helt enkelt produkter av vår omgivning, och vår omgivning är produkter av oss i det unika och särpräglade landskap som vi har format och som har format oss och vår mentalitet och andliga odling, jämte kristendomens och kyrkans särställning i Sverige sedan tusen år.
Sverige är ännu ett övervägande kristet land, och lag och sed är baserat på detta. Värderingar och sociala koder är kompassnålar i denna gemensamma kompass och utgångspunkt. Svenska kyrkan står i någon mån ännu mitt i byn, fysiskt och mentalt, och är för många den enda kulturscen som finns kvar när andra aktörer har retirerat i många bygder.
Detta år är en kontrollstation för statens samverkan med kyrkan avseende den kyrkoantikvariska ersättningen och den samlade vården och förvaltningen av vårt gemensamma kulturhistoriska och kyrkohistoriska arv. Det är vårt största samlade kulturarv, men det är hotat - dels av snabbt sjunkande intäkter inom Svenska kyrkan, dels av att det saknas en samlad nationell strategi för den långsiktiga förvaltningen mellan staten och kyrkan.
Jag menar att detta brådskar. Sverigedemokraterna har därför sedan en tid tillbaka motionerat för en nationell strategi och en handlingsplan för kyrkor som riskerar att tas ur bruk eller som redan tagits ur bruk. Till detta säger övriga partier nej, utan vidare motivering vad jag har kunnat se. För mig är det tydligt att det är tid för handling.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarvsfrågor
Fru talman! Handling krävs också i förhållande till lokalsamhället. I de nationella målen för kulturmiljöområdet stipuleras att kulturmiljöarbetet ska främja en helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen. Så ser inte alltid verkligheten ut i dag - snarare tvärtom. Rapporter landet runt visar att det krävs ideella medborgarinitiativ där kampen för att rädda kulturhistoriska miljöer och arkitektoniska värden blir hård och inte alltid framgångsrik.
Sverigedemokraterna ser värdet av kulturell hänsyn och kulturell planering där ny bebyggelse får harmoniera med äldre hus och där historia får stå kvar och ses som en resurs. För kulturmiljövårdens skull krävs ett riktat stimulansbidrag till antikvarisk kompetens i kommunerna; det har många rapporter visat. Rödlistan över rivningshotade, förvanskade och förfulade miljöer behöver vända till en grön lista, och kulturarvet behöver ses som en utvecklingsresurs och inte en börda. Men vi behöver från vår nivå bistå med rätt stöd och rätt resurser.
Fru talman! Det räcker inte längre med ord, utan det krävs politisk vilja. Kanske är det tyvärr just den som saknas från övriga partier.
Fru talman! Riksrevisionen granskade nyligen arbetet med säkerhet i de statliga centralmuseernas samlingar och har kunnat konstatera följande: bristfällig spårbarhet, otillräckliga åtgärder mot stöld och skadegörelse, bristfällig krisberedskap och behov av utvecklat stöd från Riksantikvarieämbetet som statlig expertmyndighet i fråga. Man konstaterar också att museerna generellt har god kännedom om behov men har svårigheter att hantera och bemöta dem. Det gäller inventering och registrering av föremål, men det gäller också säkerhet.
Sverigedemokraterna budgeterar årligen - sedan år tillbaka - för en statlig fond som museisektorn i hela landet kan söka behovsprövade medel ur. Sverigedemokraterna budgeterar också för ett ökat anslag till Riksantikvarieämbetet samt för ett flertal satsningar som vi nu får ett kvitto på är nödvändiga. Varje år avslår utskottsmajoriteten dessa ambitioner och blundar för behoven.
Det är nu hög tid att öppna ögon och öron - det är vår skyldighet mot föregående och efterkommande. Det är också hög tid att se hela Sverige, inte bara statliga museer i Stockholm.
Avslutningsvis, fru talman: I det betänkande vi i dag debatterar återfinns ett batteri av förslag, reformer, insatser och uppmärksammanden för det samlade svenska och internationella kulturarvet som Sverigedemokraterna skulle vilja se, och jag uppmanar till läsning av dessa.
Vi står bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bifall till reservationerna 4 och 11.