Fru talman! Jag tackar statsrådet för att han deltar i den här debatten.
Forskning står inte så högt i kurs, förstår jag av statsrådets inlägg. Jag tolkade det som att det riktade sig mest mot det som jag sa, eftersom jag hänvisade ganska mycket till forskning.
Forskningen går lite i linje med det som myndigheterna också har lyft fram som problem. Om man inte tycker att det finns tillräckligt med forskning nämnde jag också att det har kommit en hel del invändningar mot förslagen från de olika inblandade myndigheterna. Till exempel Polismyndigheten och Domstolsverket lyfte fram de risker som de såg med en differentierad straffbarhetsålder. De pratade om tillämpningsproblem, legitimitetsproblem och så vidare. Kriminalvården, som statsrådet nämnde, framhöll att de saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens och så vidare.
Jag förstår att allt detta går att ändra på. Det går att skaffa sig kompetens om man tycker att man inte riktigt har den. Jag undrar varför regeringen ändå har drivit igenom det här i stället för att fortsätta med en utveckling som man själv också är delaktig i. Det är ju inte så att tidigare regeringar inte har gjort någonting och bara har låtit saker vara. Det har till exempel pågått ett reformarbete av Sis. Inte minst Miljöpartiet har varit extremt kritiskt till många delar av Sis verksamhet men har samtidigt sett att det har genomförts en stor mängd förbättringar.
Det som Sis till exempel brukar få ganska bra omdömen om är att de är bra på att få unga att delta i skolundervisning och så vidare. Jag undrar: Varför det är så centralt att sänka straffbarhetsåldern och överföra unga till Kriminalvården, i stället för att fortsätta att utveckla Sis för att säkerställa att barn som befinner sig i den här situationen får bästa tänkbara vård för att minska risken för återfall?