Herr talman! Tack, ledamoten, för följdfrågorna!
Vi börjar med det som handlade om Stockholm. Jag har själv suttit i regionfullmäktige i Stockholm. Oavsett alla de problem vi ser nu kan jag intyga att vi inte var ovillkorligt stöttande i den politik som fördes tidigare. Framför allt var vi enormt kritiska till de utförsäljningar av sjukhusfastigheter som gjordes och till en del privatiseringar kopplade till det. Där behöver det alltså inte finnas några skilda meningar.
Däremot är jämförelsen med Skåne intressant. Stockholm har tidigare varit moderatstyrt och är nu socialdemokratiskt styrt. Vi ser i Stockholm att köerna ökar, medan vi ser att Skåne har varit bland de bästa på att ta vara på de statliga stöden. Det gör att vårdköerna nu minskar efter en tidigare väldigt dålig situation med rött styre. Det finns lite skillnader där, men jag uppmanar alla att se på situationen över tid.
Det ska dock inte spela någon roll vilka som styr i vilken region – det är ju det som är grejen. Det ska vara lika bra vård överallt, och jag blir förvånad över att Vänsterpartiet av alla partier inte kan enas med oss och Kristdemokraterna i den frågan.
Jag har under de sista 50 sekunderna av min talartid en kort kommentar om migrationsfrågan och utvisningarna. Jag kommer inte att förneka att de exempel som Karin Rågsjö lyfte upp är problematiska och olyckliga. Det behövs dock en kontext när det gäller hur det har blivit som det har blivit. Det här är ett resultat av ett dysfunktionellt system. Personer som har kommit hit på andra grunder får nu inte vara kvar för att de har hittat nya grunder. Det är det som händer.
Det man kan skicka med är att jobben ska gå till personer som redan befinner sig i Sverige, så långt kan vi hålla med. Vi har redan en arbetslöshet, och vi måste lösa den.
Ett snabbt medskick är också att fackets avtalssekreterare själva säger att det inte behövs någon arbetskraftsinvandring. Det kan man också diskutera.