Herr talman! Med tanke på Sveriges uttalade prioritering av barns rättigheter finns det stor oro över utvecklingen i svenskt bistånd. Sverige avvecklar ensidigt strategier i sju länder. Ytterligare åtta bilaterala strategier plus två regionala tematiska strategier löper ut vid årsskiftet utan besked om förnyelse. Samtidigt får strategier i länder som Sudan, Tanzania och Somalia upprepade kortsiktiga förlängningar. Denna osäkerhet skapar ett administrativt och verksamhetsmässigt vakuum.
Hur bedömer regeringen de långsiktiga konsekvenserna av denna osäkerhet för insatser riktade mot barns hälsa, utbildning och skydd i dessa länder? Och hur ser regeringen på den akuta säkerhetspolitiska risken att aktörer som Ryssland och Kina kommer att fylla tomrummet och därmed stärka sitt inflytande när Sverige drar sig tillbaka?