Fru talman! Det är ingen svartmålning. Det är verkliga exempel. Det är det ena.
Det andra är att de exempel jag gav uteslutande är från moderatledda kommuner eller regioner. Jag tror alltså att Jan Ericson får ta ett litet samtal med sina egna partikamrater om att öka kontrollen över verksamheten.
Det är självklart att vi ska göra det, men det går inte att kontrollera bort vinsterna som finns i välfärden - pengar som ska användas till det som pengarna är avsedda för, nämligen för att förbättra skolan, äldreomsorgen och sjukvården. Det är det pengarna ska gå till.
Det blir så märkligt, tycker jag, eftersom Jan Ericson själv har tagit upp både här och nu och i många andra sammanhang att han blir väldigt upprörd så fort det händer någonting, om någon bryter mot regler eller det fuskas med bidrag.
Det blir jag också. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att vi ska ha starka insatser för att minska välfärdsbrottsligheten, fusket och all kriminalitet. Det är ett brott mot dem som drabbas, oavsett vad det är, men det är också ett brott mot hela samhället i sig.
Men när det handlar om verksamheter inom välfärden som bedrivs av företag blir man inte så upprörd. Då tycker man plötsligt att det är okej. Det är svårt att förstå. Jag vet att det är många med mig som undrar hur det hänger ihop, så det vill jag passa på att fråga Jan Ericson om nu. Vad anser han om den stora skillnaden mellan att vara upprörd över de ena sakerna men inte vara upprörd över det som inte fungerar inom välfärdssektorn?