Fru talman! Den svenska demokratin bygger på en tydlig rågång mellan politik och förvaltning. Det är politikernas uppgift att fatta beslut, att stifta lagar och att anslå pengar till olika utgifter i staten. Det är förvaltningens uppgift att verkställa riksdagens och regeringens beslut, att tolka och precisera de lagar och bestämmelser som finns och att döma i enskilda fall.
Vi har den modellen därför att vi vill att den enskilda medborgaren och människan ska ha största möjliga rättssäkerhet. Det här är en modell som har haft en stark förankring i det politiska livet och som också har en stark förankring ute bland medborgarna. Nu finns det alltfler tecken på att modellen håller på att undergrävas. I det tysta pågår nu en konstitutionell omvälvning av den svenska förvaltningsmodellen.
Vi ser det i den myndighetsexpansion som äger rum i Sverige. Statskontoret har räknat ut att sedan årsskiftet fram till 2004 har Sverige fått 31 helt nya myndigheter. När Statskontoret gjorde en ny rapport år 2005 konstaterade man att Sverige har 552 statliga myndigheter. Frågan är om Sverige verkligen behöver 552 statliga myndigheter för att verksamheten ska styras och löpa på bästa möjliga sätt.
Inger Jarl Beck säger att de förslag som Folkpartiet lägger fram kan verka bra i teorin men att de inte efterlevs i praktiken. Det är ett något konstigt resonemang av en företrädare för ett parti som har sett till att Sverige har 552 statliga myndigheter. Om det nu finns ett intresse av att bekämpa byråkratin så borde naturligtvis Socialdemokraterna se till att vi hade betydligt färre myndigheter än 552 stycken.
Folkpartiet har lagt fram ett antal konkreta förslag på myndigheter som ska avvecklas, och det vet Inger Jarl Beck. Samtidigt finns det också för Folkpartiets del skäl att ändra i myndighetsstrukturen. Vi kommer att vilja införa ett antal nya myndigheter samtidigt som vi lägger ned oändligt många fler. Antalet myndigheter måste minska. Självfallet måste nya myndigheter inrättas inom ramen för ett mycket mindre antal myndigheter, om Folkpartiet får bestämma.
I detta sammanhang vill jag också kommentera påståendet om utredningsväsendet. Ett antal rapporter under senare år har pekat på allvarliga kvalitetsbrister i det svenska utredningsväsendet. Samtidigt har rapporter visat att detta har skett parallellt med att politiseringen av utredningsväsendet har ökat. Jag menar att det finns ett tydligt samband mellan dessa två tendenser. Det väljer Inger Jarl Beck att negligera.
Vi ser också andra brister. Här sker en konstitutionell omvälvning genom den politiska propaganda som alltfler statliga myndigheter ägnar sig åt. Skatteverkets och Naturvårdsverkets kampanjer under senare år är tydliga tecken på detta. Skatteverkets kampanj var i stort sett ett försvar för den socialdemokratiska synen på välfärdsstaten. Naturvårdsverkets kampanj innehöll tydliga egna målsättningar om att människor skulle övertygas om att statliga styrmedel i miljöpolitiken var bra i stället för andra styrmedel.
Det kanske allra bästa exemplet på att den här modellen nu successivt undergrävs och håller på att tappa mark är naturligtvis utnämningspolitiken. Det kom ett exempel så sent som i veckan där Sveriges Televisions Rapportredaktion hade räknat ut att 54 % av de ledande statliga cheferna som har en politisk bakgrund har den bakgrunden i det socialdemokratiska partiet. Det är ett tecken på att vi har ett systematiskt missbruk av utnämningsmakten i Sverige.
Det här får alltmer kritik. Statstjänstemannaförbundet var ute och krävde ett nytänkande på området. Jag kan säga från alliansens sida att vi vill ha ett nytänkande. Vi tänker gå Statstjänstemannaförbundet till mötes. Det kommer förändringar på detta område.
Till sist, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 3.