Fru talman! Det är klart att resurserna spelar roll och att det spelar roll när vi överger de absolut fattigaste länderna i världen. Det är framför allt flickor och kvinnor som drabbas hårdast när vi lämnar strategierna i dessa länder.
Ett tydligt exempel där det indragna stödet kommer att få negativa konsekvenser är Liberia. Det är ett land som har haft en mycket positiv utveckling. Den svenska regeringens beslut att fasa ut det långsiktiga utvecklingssamarbetet innebär att riktade insatser för jämställdhet och kvinnors rättigheter, som tidigare var centrala i den svenska strategin, riskerar att försvinna. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter och fredsbyggande i Liberia varnar för att detta hotar freden och rättigheterna i landet. Tidigare har Sverige bland annat stöttat UN Womens arbete i landet.
Ett annat exempel är Zimbabwe där samarbete med kvinnofacken och textilindustrin, som arbetar för säkra arbetsplatser, hotas när biståndet dras tillbaka. Lokala röster i Zimbabwe beskriver situationen som desperat och menar att det svenska beslutet att lämna landet innebär att hoppet försvinner för många, särskilt de mest utsatta.
I Moçambique har stödet i huvudsak gått till SRHR och arbetet med säkra aborter men även till att stödja kvinnors deltagande i samhället och möjlighet till egen försörjning.
Allt detta arbete är nu hotat, och jag har svårt att förstå hur man kan överge de här absolut mest utsatta kvinnorna i världen.