Herr ålderspresident! Tack, Daniel Persson, för svaret! Jag blir dock inte helt och hållet klok på det.
Det är svårt att förstå regeringens politik. Det låter kanske till och med bra ibland när ni pratar om att inflationen har gått ned och att ni gör jättemycket för att satsa på landets barnfamiljer. Men sanningen är ju den att verkligheten är er största meningsmotståndare. Det är inte Socialdemokraterna eller något annat parti, utan det är verkligheten där ute – den som exempelvis Makalösa Föräldrar vittnar om, även om ni inte kommer och möter någon av dem för att stå upp för era prioriteringar.
Jag tycker att det är märkligt, herr ålderspresident, att här i talarstolen tala om att man vill reformera barnbidraget i framtiden trots att man inte vet hur det förslaget ska se ut. Det är också märkligt att det är en anledning till att man i detta läge, här och nu, inte vill vara med och stötta landets barnfamiljer trots att det är 50 år sedan människor sist fick ut så här lite för barnbidraget.
Barnbidraget är inte ett stöd som höjer trösklarna för arbete. Det finns ingen sådan direkt korrelation. Det är klart att man kan prata om de familjer som bevisligen har det svårt och där vi behöver se till att se över vissa av våra system för att minimera riskerna för att barnbidraget skulle tränga undan arbete. Men i praktiken är det ett väldigt nödvändigt stöd som främst spelar roll för dem som har det allra tuffast här och nu.
Jag undrar därför, Daniel Persson: Varför väljer ni i detta läge att inte se till att stötta de barnfamiljer som öppet ropar efter hjälp?
(Applåder)