Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Men vi har lite olika siffror. SKR presenterade under hösten en genomgång av det kommunala aktivitetsansvaret, som i dag finns på plats och som innebär att kommunerna ska följa upp alla unga upp till 20 års ålder som inte deltar i gymnasieutbildning. Där pekar man på att 12 procent av dem under 20 år någon gång varit föremål för kommunalt aktivitetsansvar. Det är inte 1 procent av de unga som vi talar om när det gäller det här.
Naturligtvis är vi öppna för att diskutera. I mitt förra anförande, fru talman, försökte jag tydliggöra att det handlar om någon form av plikt att befinna sig någonstans när man är 15, 16 eller 17 år gammal. I Finland kallar man det för läroplikt. Det finns säkert möjligheter att via utredningar och annat komma överens om att den här gruppen även ska kunna delta i lärlingsutbildning eller arbeta i någon form.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Men poängen är ju att vi som samhälle måste kräva av så unga personer att de inte ska drälla runt på gator och torg på det sätt som är möjligt i dag. När polisen stöter på 16-åringar ska de kunna ta dem i hampan, sätta dem i polisbilen och köra dem till skolan, lärlingsplatsen eller arbetsplatsen. Så är det inte i dag.
Utbildningsministern framhåller att det handlar om en liten grupp ungdomar, och det stämmer. De allra flesta går på gymnasiet. Men vi kan se att bland dem som går på introduktionsprogrammen är det över hälften som inte inom fem år klarar övergången till ett nationellt program, och efter fem år är det bara 20 procent som har en gymnasieexamen.
Det är inte bara där problemet finns, utan problemet kvarstår eftersom eleverna längre fram i livet får en mycket svag förankring på arbetsmarknaden. Även om de kanske får det där första jobbet, som Johan Pehrson nämner, är det kanske det enda jobb de får i sitt liv. De ramlar sedan ur arbetsmarknaden när de inte har en gymnasieutbildning.
Det finns mycket som vi behöver göra för att förstärka gymnasieutbildningen. Jag ser också fram emot att fortsätta att analysera kraven från utredningen om fler vägar, som utbildningsministern nämnde i sitt första anförande.
Men jag vill ändå föra debatten tillbaka till frågan hur vi ska kunna nå dessa ungar med utbildning och insatser. Då krävs det ju att de är på plats, och då är skolplikt, läroplikt eller någon form av plikt där samhället säger "du måste vara här" en förutsättning för att nå denna smala men mycket utsatta grupp ungdomar. Ser inte utbildningsministern att det skulle finnas ett värde i att gå vidare med att ställa krav på de här unga för att vi faktiskt bryr oss om deras framtid?
(Applåder)