Fru talman! Det stora problemet är ju följande: Om vi å ena sidan har mer anställd personal än någonsin – och då är det sjukvårdspersonal jag pratar om – och vi å andra sidan producerar mindre är det någonting i systemet som är skevt.
Jag menar inte att det går runt folk och dräller, utan jag pratar till exempel om den digitala infrastrukturen. Vi överdokumenterar något otroligt inom svensk hälso- och sjukvård. Vi har kirurger som sitter och skriver journaler i stället för att operera. Det är helt galet. Vi har också dåliga system som gör att personalen sugs upp i onödigt arbete.
Regionerna ville ju sköta det här med den digitala infrastrukturen själva, och det har de försökt göra i ett antal år. Jag vet inte hur ledamoten upplever det, men jag måste säga att jag inte tycker att det har hänt någonting. Jag tror inte att det ska ligga på regionerna, SKR eller kommunerna; det ska ligga på staten. Det är vi som ska ta ansvaret. Men det här är ju sätt att effektivisera verksamheten.
Jag brukar ta ett exempel: På 80-talet opererade en kirurg cirka 700 patienter på ett år. I dag opererar en kirurg 150 patienter på ett år. Jag är medveten om att man på 80-talet öppnade patienter för att leta efter fel och att vi inte behöver göra det i dag, men frågan jag brukar ställa när jag är ute i regionerna är vad dagens kirurger gör med tanke på att de gamla kirurgerna opererade 600 eller 650 fler patienter. Svaret jag får är att de har mottagning, men det hade de på den tiden också.
Vi har alltså ett systemfel, och vi behöver fundera på det.
(Applåder)