Fru talman! Tack till Ludvig Ceimertz för det engagemang och det patos som du har visat i många frågor som vi delar engagemanget i! Det handlar om att stävja mäns våld mot kvinnor och barn och om brottsofferperspektiv i stort.
Jag har jobbat länge på Brottsoffermyndigheten som informationschef. Jag vet en del om hur processerna går till där, och jag vet att det inte är helt korrekt att säga att det är brottsoffret som får jaga gärningspersonen.
Om man väl har fått en dom skickas den till Kronofogden, som tar kontakt med brottsoffret om man har en målsägandeposition med rätt till skadestånd. Sedan får man frågan: Vill du att vi hjälper dig att driva in skadeståndet eller kolla om gärningspersonen har möjlighet att betala? Om man svarar ja på frågan och det finns möjlighet att driva in något gör Kronofogden det utan kostnad. Om det däremot inte finns några pengar är bollen kvar hos brottsoffret, och då ska Brottsoffermyndigheten hantera den delen av skadeståndet. Då finns ingen subsidiaritet.
Jag tycker att det är viktigt att framhålla detta, för det har sagts många gånger i debatten här, både nu och tidigare, att brottsoffret själv får jaga gärningspersonen. Det är alltså inte riktigt sant.
Jag skulle också vilja kommentera brottsofferlagen. Jag hör till dem som skriver under på att vi vill ha en utredning. Jag skulle kunna tänka mig att vi, om man drar igång en sådan process, kanske upptäcker saker som vi inte täcker in i nuvarande lagstiftning eller i de uppdrag som Brottsoffermyndigheten har. Jag tycker också att det är ett viktigt grepp man har gjort med att starta en brottsofferguide digitalt, som är lite mer flexibel.