Herr talman! Poängen med en aktiv arbetsmarknadspolitik är att den följer konjunkturen, och att det därmed är färre platser planerade i den nuvarande budgeten är alltså inte svårt att stå för. Det är så. Det är också rimligt. En skillnad är att vi moderater förbereder politik med skärpta krav på att man ska utbilda sig till arbete och de facto fyller de platser som skapas. Det misslyckades Socialdemokraterna med under åtta år, när 70 procent av anslagen till yrkesvux användes eftersom det inte ställdes krav på att man ska utbilda sig till arbete. Det är ett problem.
Ledamoten tog i sitt anförande också upp investeringsstödet. Man hade kunnat hoppas på att Socialdemokraterna hade känt till att även Socialdemokraterna har strukit investeringsstödet i sin budget. Men det mest relevanta i den diskussionen är trots allt hur det användes.
Den genomsnittliga inkomsten bland dem som bor i lägenheter som har fått investeringsstöd är lika hög eller låg som bland dem som bor i lägenheter som inte har fått investeringsstöd. Det skapar alltså snedvridning i fördelningspolitiken på bostadsmarknaden, något som annars brukar vara en gren Socialdemokraterna gärna vill stoltsera med.
Ett annat problem är att eftersom den genomsnittliga hyran är 2 000 kronor lägre för en lägenhet som byggts med investeringsstöd blir den mer attraktiv, trots att den i övrigt kan vara likadan som en annan. Vad händer då? Jo, kötiden till den blir längre. Det ser man också i statistiken. Färre unga bor i lägenheter som har fått investeringsstöd. Är Socialdemokraterna nöjda med att man lade 11 miljarder av skattebetalarnas pengar på politik som visade sig sakna fördelningspolitiska effekter och inte komma unga människor till del, samtidigt som man argumenterade för att den skulle fungera precis tvärtom?