Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den reservation som vi har tillsammans i alliansen.
Detta betänkande behandlar ett tillkännagivande som arbetsmarknadsutskottets gjorde under riksdagsåret 1999/2000 och berör anställningsvillkoren i bemanningsföretagen. Bemanningsbranschen är en snabbt växande bransch på den svenska arbetsmarknaden. Branschen har bidragit till en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Den har dessutom varit bättre än genomsnittet på att anställa ungdomar och personer med utländsk bakgrund - grupper som av olika skäl haft svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Bemanningsbranschen har nu äntligen blivit en etablerad företeelse. Det finns dock ett antal problem som drabbar såväl företag som anställda i branschen. Vi har därför tagit upp detta i en motion. Kristdemokraterna har identifierat tre frågeställningar som måste lösas för att skapa trygga förhållanden för de anställda i branschen. Dem har vi redovisat i vår motion och i reservationen, som också de övriga i alliansen ställer sig bakom.
Den första frågeställningen gäller de olika kollektivavtalsmodeller som finns inom branschen. På tjänstemannasidan kom parterna överens om ett avtal som gäller sedan den 1 maj 2004. Ett annat avtal har slutits med LO, och det gäller sedan den 1 januari 2005. Det är bra att parterna nu har kommit överens om avtal som gäller inom alla sektorer där bemanningsföretagen är verksamma.
Men ett problem återstår dock. Det gäller det statliga bemanningsföretaget Lernia. Lernia har ett avtal som ligger utanför dessa två kollektivavtal. Kort förklarat så innebär avtalet att alla i Lernia får en fast månadslön eller timlön oberoende av hur mycket arbetstagaren varit uthyrd. Detta är en orimlig situation och snedvrider hela konkurrensen för de privata bemanningsföretagen. Regeringen skriver: Att Lernias avtal inte följer någon av huvudmodellerna beror på att dessa avtal slöts innan de stora avtalen kommit till.
Kristdemokraterna anser att detta är en förenkling av problematiken. Vi anser att det knappast är en tillfällighet att det är just det statliga bemanningsföretaget Lernia som har separata avtal. Med staten som ägare har Lernia en helt annan förhandlingsposition än de privata bemanningsföretagen, särskilt som staten alltmer blivit synonymt med den socialdemokratiska rörelsen, som i sin tur står delar av den fackliga rörelsen mycket nära.
Det enda rimliga är att sälja Lernia som då blir en aktör jämlik de övriga bemanningsföretagen. Det måste bli ett slut på dessa statliga företag som snedvrider konkurrensen för det privata näringslivet.
Den andra frågeställningen gäller anställda i bemanningsbranschen och rätten till arbetslöshetsersättning. Det har båda de föregående talarna från alliansen, Henrik och Tina, tagit upp. Regeringen skriver i skrivelsen att man inte gör någon annan bedömning än den som framkommit i de meddelanden som lämnats av Arbetsmarknadsstyrelsen och Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att dagens regler ska gälla också fortsättningsvis.
Kortfattat innebär detta en särbehandling av anställda i bemanningsbranschen. De kan inte få arbetslöshetsersättning mellan återkommande engagemang. Skälen för dessa ställningstaganden är att den som arbetar för ett bemanningsföretag anses stå till företagets förfogande. Men detta är inte korrekt. Även för ett bemanningsföretag finns perioder när man inte har några uppdrag, och då har man inte heller några inkomster att betala lön med.
Ams och regeringen anser också att det finns en risk att företag skulle försöka undvika kostnader för personal som inte erhållit uppdrag och i stället lägga kostnaden på det allmänna genom arbetslöshetsersättningen.
Kristdemokraterna inser att det finns en risk för att oseriösa aktörer skulle kunna använda systemet på det sätt som Ams beskriver. Men det är inte tillfredsställande att personer som kan och vill jobba hamnar i kläm på grund av en regel som är tänkt att stoppa ett eventuellt missbruk. Det är inte heller tillfredsställande att regeringen inte vill initiera ändringar av tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen i detta avseende. Kristdemokraterna anser tillsammans med alliansen att det är angeläget att en översyn görs av den aktuella frågan. Översynsarbetet ska inriktas på att regeltillämpningen ska vara densamma oavsett om en person arbetar i ett bemanningsföretag eller i annan verksamhet.
Den tredje frågeställningen som vi har tagit upp gäller karensregeln i arbetsförmedlingslagen. Där identifierar regeringen problemet men vidtar inte några åtgärder. Bestämmelsen att en löntagare som säger upp sig från en arbetsgivare och tar anställning i ett bemanningsföretag inte får hyras ut tidigare än sex månader efter att anställningen hos denne upphört är orimlig. Enda argumentet för att ha kvar denna regel är att en löntagare inte ska kunna höja sin lön genom att gå över till ett bemanningsföretag och att arbetsgivaren, på grund av brist på arbetskraft, då måste hyra tillbaka denna person. Det innebär alltså att löntagarens viktigaste skäl för att höja sin lön, oftast gentemot en arbetsgivare med monopolställning som till exempel landstinget, förnekas den anställde. Tala om ett arbetsgivarperspektiv och motsatsen till ett löntagarperspektiv. Denna regel måste slopas!
Fru talman! I övrigt föreslår alliansen i reservationen att bemanningsföretagen bör få möjlighet att konkurrera om förmedlingsuppdrag, inte minst för ungdomar upp till 24 år. Bemanningsföretagens enorma kundregister och närhet till arbetsmarknaden måste utnyttjas. Vi kan inte fortsätta att ha en arbetslöshet bland ungdomar på över 13 %. Förändringen kan ske genom en upphandling från Ams. Därefter kan det finnas en form av eget val för ungdomarna där de kan välja bland de olika bemanningsföretag som Ams slutit avtal med. Detta stämmer helt med alliansens önskan om valfrihet för den enskilde, något som vi behöver mycket mer av i dagens Sverige.