Herr talman! Den 19 november 1992 beslöt
riksbanksfullmäktige att den svenska kronan skulle
flyta fritt. Beslutet kom efter en kaotisk höst med
återkommande räntechocker. Med en druckens
envishet höll riksbanksfullmäktige fast vid
växelkursen medan valutorna föll som käglor i
Europa. Det var ett ganska stort misstag som
begicks. Vi i Ny demokrati ville inte ge Riksbanken
ansvarsfrihet för 1992. Man kan lugnt säga att det
är ovanligt att så sker.
Konsekvenserna kunde överblickas under 1993.
Fullmäktiges förvaltningsberättelse innehåller,
förutom resultat- och balansräkning, en hel del
kommentarer kring penning- och valutapolitiken.
Men effekterna för samhällsekonomin och
bedömningar av vad det kostade staten att falla
med flaggan i topp saknas. Jag tycker att det är
ganska allvarligt. Det finns olika uppgifter om hur
mycket det här har kostat. Det är svårt att beräkna,
men 30--40 miljarder borde inte vara någon
överdriven uppskattning. Det är alltså inte
småpotatis som vi talar om.
Frågan borde därför ha fått den dignitet som den
förtjänar. Riksbanksfullmäktige borde ha
rannsakat sig och lyft upp frågan i ljuset.