Fru talman! I höstas presenterade alliansregeringen sin forskningsproposition för perioden 2009-2012. Den innebar en rekordstor satsning på forskning och innovation, där ökningen för 2009 till och med var större än den totala satsningen för den föregående fyraårsperioden. Men för att Sverige ska lyckas ännu bättre på forsknings- och innovationsområdet krävs förutom mycket resurser också att forskningen håller hög kvalitet. Några åtgärder för att uppnå detta har redan presenterats, medan ytterligare förbättringsförslag finns med i det betänkande vi diskuterar i dag.
Låt mig inleda med att säga hur glädjande det är att regeringen nu inför konstnärliga forskningsexamina. Det är något som har diskuterats sedan högskolereformen 1977 och som nu genomförs av alliansen. Det är på tiden. I till exempel Finland hade ett femtiotal forskare hunnit disputera inom de konstnärliga verksamheterna redan år 2002. Hur många de är i dag har jag inte funnit siffror på, men att det finns konstnärliga forskningsexamina är inte unikt. De finns i många europeiska länder och även i USA och i Kanada. Nu är det alltså Sveriges tur, och reformen har mottagits mycket positivt på de konstnärliga högskolorna.
Då vi från utbildningsutskottet besökte Teaterhögskolan var det en entusiastisk rektor som talade om behovet av reformen och om vilka nya möjligheter den kommer att ge.
I Sverige finns i dag 14 universitet och 22 högskolor. Genom att universiteten har rätt att utfärda forskningsexamina på alla områden, och därmed kan få mycket mer resurser, har många av högskolorna strävat efter att uppnå universitetsstatus. Flera högskolor har skickat in ansökningar för prövning - och har fått vänta tålmodigt. Beskeden har dröjt över sex år i vissa fall, men nu får de äntligen svar. Det är kanske inte det svar de har hoppats på, men det är ett svar. Det är ett svar som ger nya möjligheter genom att vi nu lämnar det stelbenta synsättet att endast universitet, eller högskolor med rätt vetenskapsområde, får tillgodoräkna sig den forskning som sker vid en högskola. Framdeles kommer nämligen forskningen att kunna bedrivas på alla lärosäten, universitet såväl som högskolor, och alla lärosäten kommer att få samma basresurs per student till forskning. Reformen innebär också att högskolorna ska kunna ansöka och prövas för att få examinationsrätt inom smalare profilområden än dagens vetenskapsområden. Genom att koncentrera sina resurser och profilera sig kan högskolorna uppnå en kvalitet som i sin tur kan leda till mer resurser. Därmed kan högskolor få den eftersträvade möjligheten att examinera sina egna doktorander, utbildningsmiljöerna förbättras genom att studenterna på grundutbildningsnivå möter forskare under studietiden och Sverige berikas med fler lärosäten och forskare med spetskompetens.
Bra forskning kommer alltså att stödjas oavsett var den bedrivs. Regeringen stärker på så sätt alla högskolors möjligheter. Det innebär också att all forskning inte koncentreras till några få orter utan att också mindre högskolor ges samma rätt att utvecklas och få tillgodoräkna sig den spetskompetens som finns. Det här kommer att stärka såväl grundutbildningen som forskningen.
På samma sätt som alla lärosäten får möjlighet att förbättra sin verksamhet kommer också det omvända att gälla. Alla lärosäten, inklusive universiteten, kommer att kunna få sin examensrätt på forskarnivå indragen. På så sätt främjas kvaliteten eftersom det egentligen inte finns några garantier för att all forskning som bedrivs vid ett universitet alltid håller hög klass.
Det gläder oss naturligtvis att vi är överens om reformerna. Långsiktiga och stabila reformer är bra för svensk högskola och forskning. Samtidigt kan man ju inte låta bli att undra varför inget har skett tidigare.
En annan sak som förvånar är att vänsterfalangen anser att de högskolor som i dag ansökt om universitetsstatus nu ska prövas för det. Det känns märkligt. Nu när man är i opposition tycker man att det är dags för prövning, trots att några av högskolorna skickade in sin ansökan redan för sex år sedan. Självklart är det ärligare, som regeringen nu gör, att säga att inga ansökningar kommer att beviljas på grund av att resurserna inte finns för att bygga upp de breda forskningsmiljöer som ett universitet kräver.
Ett besked, även om det är negativt, är bättre än inget alls. Då vet man åtminstone vad man har att förhålla sig till. Jag delar regeringens uppfattning om vad som ska hända framgent. Man säger faktiskt inte att universitet inte kan komma att bildas i framtiden, men det ska ske utifrån stabila och långsiktiga förutsättningar.
Fru talman! Sverige behöver forskning av världsklass. Om den sker vid universitet eller högskolor är inte intressant så länge högsta akademiska kvalitet råder. Alla lärosäten ska alltså framdeles kunna erbjuda bra forskning, men däremot behöver inte all forskning ske vid alla lärosäten. Fullständiga rättigheter åt alla gynnar lärosäten i hela Sverige. Det är en bra strategi för framtiden.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande UbU18.