Herr talman! Debatten om det nu föreliggande
betänkandet har redan förts i kammaren den 28
mars. Den debatten behöver vi inte återupprepa
nu. Då hette betänkandet KU22. Anledningen till
att det betänkandet återremitterades var att
Vänsterpartiet och konstitutionsutskottet var för
sig i efterhand upptäckte att betänkandet innehöll
förslag som gjort olika formuleringar i
regeringsformen motstridiga. Betänkandet var
alltså inte i färdigt skick när det förelades
riksdagen.
Efter den noggranna genomgång som nu gjorts, och
som Thage G Peterson redovisat, anser vi oss
övertygade om att det här betänkandet är
konsistent.
Ännu sämre bearbetad än betänkandet anser jag
att regeringens proposition var. Den byggde i sin
tur på partiledaröverläggningarna. I den förra
debatten refererades också den kritik som riktats
mot regeringens sätt att leda
partiledaröverläggningarna och de något kaotiska
förhållanden som rådde under de här
överläggningarna.
Vi kunde från vårt parti knappast föreställa oss
annat än att de förslag som fördes fram av
regeringen var genomarbetade och stod på stabil
författningsmässig grund.
Efter motionstidens utgång stod det alltmer klart
att det fanns brister i mer än ett avseende.
Sakkunniga i konstitutionella frågor ifrågasatte det
rimliga i att i praktiken låta riksdagsledamöterna i
valet 1994 väljas för en ordidnarie period på fyra år
samtidigt som den gällande regeringsformen säger
att tiden mellan två ordinarie val är tre år. Vi
försökte gå till botten med detta problem och
klargöra om det fanns en risk för att den kommande
riksdagen skulle löpa risk att bli olagligförklarad.
Ingen, inte ens Vänsterpartiet, kan räkna med
något översvallande beröm efter hanteringen av
förslaget att förlänga tiden mellan ordinarie val. Vi
har emellertid efter motionstidens utgång och efter
förra återremissen kommit till den övertygelsen att
det bästa hade varit om förlängningen hade fått
träda i kraft först efter ett ordinarie val 1997. Då
hade alla diskussioner om att beslutet inte är
förenligt med grundlagens anda varit omöjliga. Vi
menar att varje grundlagsändring måste
genomföras så att dess giltighet inte kan
ifrågasättas. Jag noterar också att två talare i den
förra debatten uttryckte tveksamhet just inför detta
förfarande.
Vänsterpartiet har försökt att få till stånd nya
partiledaröverläggningar i frågan, och jag har också
verkat för ett KU-initiativ och ett hörande av
lagrådet. Något gehör för våra synpunkter har vi
inte nått.
Herr talman! Vi är nog alla medvetna om att den
ärftliga monarki som vi har kvar i Sverige strider
mot de demokratiska grundvärderingar som säger
att hela folket i fria val skall utse sina företrädare.
Den ärftliga monarkin är en rest från det feodala
ståndssamhället och strider mot de grundläggande
principerna om människors lika värde.
Även om den svenska statschefens roll är starkt
begränsad saknar inte monarkin betydelse för hur
makten utövas i vårt land. I flera debatter har vi
från vårt parti utvecklat argument mot hur detta
sker, och jag skall inte upprepa dem nu. Delvis
fördes också den argumentationen fram av Johan
Lönnroth den 28 mars.
De förslag till förändringar av regeringsformen från
år 1999 och slopande av successionsordningen som
återigen föreslås från vår sida innebär att
riksdagens talman från och med detta år skulle vara
rikets statschef.
Herr talman! I går kom Socialstyrelsens rapport om
växande klassklyftor och det ökande antalet fattiga
i Sverige. Den rapporten har också tidigare under
dagen berörts. Sveriges marsch in i
tvåtredjedelssamhället fortsätter. Denna marsch
påbörjades som bekant när den s.k.
kanslihushögern på 80-talet tog kommandot i
socialdemokratin och finansvalpen med cabriolet
och hund blev symboler på vissa valaffischer. För
Vänstern är Socialstyrelsens rapport bara en
bekräftelse på att vi har haft rätt när vi har varnat
för ökade klassklyftor.
Vi hör i dag också på nyheterna att i USA är mellan
6 och 10 miljoner människor bostadslösa.
Brottsligheten i USA är enorm. Varje kvart mördas
en människa på USA:s gator. Det är också USA:s
dominerande ekonomiska och politiska teori som
de nu dominerande konservativa krafterna i
Sverige efterapar. Sedan Ernst Wigforss, Gunnar
Myrdals och Bertil Ohlins dagar förekommer
mycket litet av nyskapande ekonomisk-politiskt
tänkande i Sverige. Den ekonomiska politiken tar
sina förebilder från Amerikas förenta stater. Det är
också den politik som hårdhänt bedrivs inom den
europeiska unionen, som vi nu står i begrepp att
driva in landet i.
Vänsterpartiet menar för sin del att växande
klassklyftor med fler rika och fler fattiga också
innebär ökade skillnader i möjligheter och förmåga
att påverka samhällets utveckling. Den som ges
ökade möjligheter att äga aktier och fastigheter och
som kan köpa reklam och inflytande stärker
givetvis sin makt över andra. Den som tvingas leva
under fattigdomsstrecket måste snåla in till och
med på prenumerationer och bokinköp, på
medlemsavgifter till parti och fackförening och har
inte råd att fara på möten och konferenser.
En välmående överklass och stora delar av
medelklassen struntar uppenbarligen i dag i dessa
hot mot demokratin. Därför har vi till regeringen
velat göra ett tillkännagivande om vikten av social
rättvisa för att demokratin skall kunna utvecklas
och fördjupas. Konstitutionsutskottet har tyvärr
avvisat ett sådant tillkännagivande.
Vi lovar att komma igen i denna fråga med syndens
envishet. Riksdagens möjligheter är för övrigt inte
uttömda den här gången heller förrän efter
voteringen.
Jag vill, herr talman, slutligen yrka bifall till
meningsyttringen i mom. 3 och 15.
Överläggningen var härmed avlutad.
(Beslut skulle fattas den 19 maj.)