Arbetslösheten steg – men hur mycket kan faktiskt skyllas på regeringen?

Arbetslösheten har stigit kraftigt sedan regeringsskiftet 2022. Men den enkla slutsatsen – att regeringen därför har orsakat försämringen – håller inte när statistiken delas upp. PRESS0 granskar mandatperioden med SCB, Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet och OECD och skiljer mellan konjunktur, aktivering, ärvd befolkningssammansättning och sådant politiken faktiskt kan påverka.

Det råa facit är dåligt

När Kristerssonregeringen tillträdde den 18 oktober 2022 låg den säsongrensade och utjämnade arbetslösheten omkring 7,3 procent. I juli 2026 var motsvarande SCB-mått 8,7 procent. Den råa förändringen är alltså cirka +1,4 procentenheter.

Det är en tydlig försämring i observerad arbetslöshet. Men en före–efter-jämförelse är inte en kausal utvärdering av regeringens politik. Under samma period har Sverige påverkats av inflation, kraftigt högre räntor, svag bygg- och bostadsmarknad, internationell osäkerhet och en lågkonjunktur. Dessutom kan arbetslösheten stiga när fler människor börjar söka arbete.

Två tredjedelar av en central uppgång förklaras av fler som söker arbete

Finanspolitiska rådet gör en av mandatperiodens viktigaste dekomponeringar. Rådet bedömer att arbetslöshetsökningen sedan mitten av 2023 till ungefär två tredjedelar – omkring 1,0 procentenhet – beror på ett stigande arbetskraftsdeltagande. Människor har alltså kommit in i arbetskraften och börjat söka jobb. Den del som beror på att människor faktiskt har förlorat sysselsättning motsvarar enligt rådet omkring 35 000 personer.

Det förändrar tolkningen. En person kan gå från att stå utanför arbetskraften till att klassificeras som arbetslös utan att arbetsmarknadsläget för personen har blivit sämre. Tvärtom har personen kommit närmare arbete. Finanspolitiska rådet beskriver det stigande arbetskraftsdeltagandet som i grunden positivt.

Det innebär däremot inte att regeringen kan ta åt sig hela äran. Sveriges arbetskraftsdeltagande har stigit trendmässigt under en längre period och utvecklingen började före 2022. Den korrekta slutsatsen är därför smalare: den råa arbetslöshetsuppgången överdriver den reala försämringen, men hela aktiveringseffekten kan inte tillskrivas den sittande regeringen.

Konjunkturen står för en stor del av skillnaden

Konjunkturinstitutet skiljer mellan faktisk arbetslöshet och jämviktsarbetslöshet – den arbetslöshetsnivå som bedöms vara förenlig med ett normalt konjunkturläge. I KI:s marsprognos låg den faktiska arbetslösheten 2025 på omkring 8,8 procent medan jämviktsarbetslösheten bedömdes till omkring 7,3 procent.

Skillnaden på ungefär 1,5 procentenheter illustrerar hur stor den konjunkturella komponenten varit. Det betyder inte att varje tiondel exakt kan klassificeras som extern eller politiskt skapad. Men det visar varför den observerade arbetslösheten inte kan användas som ett rent betyg på arbetsmarknadspolitiken.

Regeringens starkaste positiva bevis är samtidigt bara en modellskattning

Konjunkturinstitutet har försökt isolera effekten av beslutad politik. Myndigheten bedömer att den politik som implementerats under mandatperioden 2022–2026 sammantaget sänker jämviktsarbetslösheten med ungefär 0,4 procentenheter på tio års sikt.

Detta är regeringens starkaste oberoende stöd för att den strukturella riktningen varit positiv. Men siffran måste användas korrekt. KI har inte utvärderat all arbetsmarknadspolitik. Bedömningen omfattar framför allt inkomstskatteförändringar och förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Och minus 0,4 procentenheter är en långsiktig modellskattning – inte en redan observerad minskning av dagens arbetslöshet.

Det går därför att säga att analyserade reformer sannolikt förbättrar arbetsmarknadens strukturella funktionssätt. Det går inte att säga att regeringen redan har sänkt den faktiska arbetslösheten med 0,4 procentenheter.

Historisk migration ska inte bokföras som den nuvarande regeringens beslut

Konjunkturinstitutet publicerade i augusti 2026 en särskild studie om asylrelaterad migration. I ett kontrafaktiskt scenario där den asylrelaterade migrationen sedan 2010 hade legat ungefär på 2025 års nivå bedöms arbetslösheten ha varit omkring en halv procentenhet lägre under stora delar av 2013–2025.

Det är relevant för Sveriges strukturella arbetslöshetsnivå. Men det är metodiskt fel att lägga hela den effekten på en regering som tillträdde 2022. De flesta personer som ingår i den historiska migrationsstocken befann sig redan i landet när mandatperioden började.

Det rimliga sättet att utvärdera regeringen är därför att hålla den ärvda befolkningssammansättningen konstant och i stället fråga hur arbetsmarknadsutfallet inom grupper utvecklas. En regering kan inte ändra att en person invandrade 2015, men den kan påverka sannolikheten att samma person går från bidrag eller arbetslöshet till arbete under 2023–2026.

Att ha ett jobb är inte samma sak som att vara självförsörjande

SCB publicerar nu statistik över självförsörjning. Måttet är användbart eftersom en person kan klassificeras som sysselsatt trots relativt låg arbetsinkomst. Självförsörjning ställer ett högre krav: den självförsörjningsgrundande inkomsten måste nå en bestämd årsgräns.

År 2024 var omkring tre fjärdedelar av befolkningen i den relevanta arbetsförmågeåldern självförsörjande. Skillnaderna mellan grupper var stora. Omkring 79 procent av de Sverigefödda, 69 procent av personer födda i övriga Europa och 59 procent av personer födda utanför Europa var självförsörjande i den aktuella sammanställningen.

Dessa skillnader får inte läsas som ett rent migrationspolitiskt eller regeringspolitiskt resultat. Vistelsetid, utbildning, ålder, bosättningsgrund och sammansättningen av respektive grupp spelar stor roll. SCB:s databas gör det möjligt att dela upp just dessa dimensioner, vilket är den korrekta vägen för en senare individ- och gruppjusterad studie.

Bidragsförsörjningen visar ingen revolution under mandatperioden

SCB:s helårsekvivalenter är ett användbart kontrollmått. Två personer som försörjs av en ersättning under ett halvår motsvarar tillsammans ungefär en helårsekvivalent.

För 20–64-åringar var antalet helårsekvivalenter försörjda med sociala ersättningar och bidrag 706 800 år 2022, 693 026 år 2023, 714 208 år 2024 och 708 455 år 2025. Mellan 2022 och 2025 är nettoförändringen bara 1 655 helårsekvivalenter, cirka +0,23 procent.

Det breda måttet är alltså i praktiken oförändrat. Det är varken bevis för ett stort misslyckande eller för någon omfattande genomförd bidrag-till-arbete-revolution. Måttet innehåller dessutom sjukpenning samt sjuk- och aktivitetsersättning, vilket innebär att det inte ska behandlas som dold arbetslöshet.

Det viktigaste slutmåttet saknas: nettoskattebetalare

Om arbetslinjen ska bedömas samhällsekonomiskt räcker det inte att räkna hur många som fått någon form av sysselsättning. Ett bättre slutmått är hur många som blivit varaktigt självförsörjande och lämnar ett positivt offentligfinansiellt nettobidrag.

Förenklat kan ett sådant mått definieras som individens skatter och relevanta avgifter minus mottagna transfereringar och arbetsrelaterade subventioner. En person med positivt värde är då nettobidragsgivare i den avgränsade kontantflödesanalysen.

Det finns ingen offentlig aggregerad SCB-serie som gör det möjligt att säga exakt hur många nya nettoskattebetalare den nuvarande regeringen har skapat. Ett exakt tal skulle därför vara falsk precision. SCB:s RAKS-, LISA- och FASIT-data gör däremot en betydligt bättre individlänkad studie möjlig.

Jobbskatteavdraget visar skillnaden mellan riktning och kostnadseffektivitet

Finanspolitiska rådet bedömer att ytterligare jobbskatteavdrag bara påverkar sysselsättningen marginellt eftersom de ekonomiska drivkrafterna redan är starka för de flesta. Rådet redovisar att en aktuell förstärkning inklusive höjt grundavdrag beräknas kosta omkring 21 miljarder kronor, varav 17 miljarder avser jobbskatteavdraget.

Regeringen bedömer enligt rådet att reformen långsiktigt ökar antalet sysselsatta med omkring 6 000 personer. Det ger en nettokostnad på mer än 2,8 miljoner kronor per ytterligare sysselsatt. Finanspolitiska rådet anser dessutom att regeringens beräkningar sannolikt överskattar sysselsättningseffekten.

Det betyder inte att 2,8 miljoner kronor bokstavligen köper ett jobb. Miljontals redan arbetande får samtidigt lägre skatt och högre disponibel inkomst. Men om målet är att maximera nya arbeten eller nya nettoskattebetalare per offentlig krona blir reformens marginaleffektivitet svag.

Den största kritiken gäller matchningen

Här sammanfaller Finanspolitiska rådets och OECD:s kritik. Sveriges problem är inte främst att för få människor vill stå till arbetsmarknadens förfogande. Arbetskraftsdeltagandet är internationellt högt. De svåraste problemen finns bland personer som saknar rätt kompetens eller vars kompetens inte matchar arbetsgivarnas behov.

OECD pekar på behov av mer relevant utbildning, upp- och omskolning och bättre riktade insatser för personer som står långt från arbetsmarknaden. Finanspolitiska rådet framhåller på liknande sätt att matchning och kompetens är större flaskhalsar än generellt svaga ekonomiska incitament.

Detta är den mest substantiella invändningen mot regeringens val av instrument. En politik kan vara korrekt i riktning – arbete ska löna sig – men ändå vara ineffektiv om miljarderna huvudsakligen riktas till personer som redan arbetar och skulle ha fortsatt arbeta oavsett reformen.

Flera av de största reformerna är för nya för att dömas

En rättvis utvärdering måste också följa reformernas faktiska ikraftträdanden. Den nya arbetslöshetsförsäkringen började gälla under hösten 2025. Flera centrala delar av regeringens senare arbetslinjereformer har börjat gälla först under 2026 eller är planerade att träda i kraft därefter.

De kan därför inte användas som förklaring till arbetsmarknadsutfall 2023 eller 2024. Om de kommer att öka övergången från bidrag till arbete och varaktig självförsörjning är en empirisk fråga för kommande år, inte något som dagens statistik redan kan avgöra.

Så ser det påverkansjusterade facit ut

Den råa arbetslösheten ger regeringen ett klart negativt facit. Efter justering för konjunktur och det faktum att fler människor kommit in i arbetskraften blir bilden väsentligt mindre negativ. När Konjunkturinstitutets skattade reformeffekt läggs till finns dessutom stöd för en liten positiv strukturell effekt.

Samtidigt finns ännu ingen stor observerad mandatperiodsförbättring i bred bidragsförsörjning eller självförsörjning som med rimlig säkerhet kan tillskrivas regeringen. Och det viktigaste måttet – nya varaktiga nettoskattebetalare – går ännu inte att isolera i den offentliga aggregatstatistiken.

Det mest försvarbara omdömet i september 2026 är därför: liten positiv strukturell effekt, men begränsad realiserad förbättring och tveksam kostnadseffektivitet i flera stora generella reformer.

Detta kan regeringen få kredit för

• De reformer som Konjunkturinstitutet faktiskt modellerat bedöms sänka jämviktsarbetslösheten långsiktigt.
• Den observerade arbetslöshetsökningen är betydligt mindre alarmerande när ökningen i arbetskraftsdeltagandet separeras ut.
• Regeringen ska inte belastas för hela effekten av historisk migrationssammansättning, internationella chocker eller Riksbankens räntepolitik.

Detta bör regeringen hållas ansvarig för

• Valet mellan generella skattesänkningar och mer riktade insatser mot långtidsarbetslöshet, kompetensbrister och dålig matchning.
• Marginaleffektiviteten i reformer som kostar stora permanenta skatteintäkter men förväntas skapa relativt få extra sysselsatta.
• Om de nya bidrags- och aktivitetsreformerna faktiskt leder vidare från administrativ aktivering till reguljärt arbete, självförsörjning och varaktigt positivt skattenetto.

Vad vi fortfarande inte vet

Den avgörande nästa studien är individbaserad. Varje arbetsför person bör följas över tid genom kedjan: offentlig försörjning, aktivt arbetssökande, arbetsmarknadsprogram, subventionerad anställning, reguljärt arbete, självförsörjning och slutligen positivt offentligfinansiellt nettobidrag.

Först då går det att mäta arbetslinjen på det sätt den egentligen bör bedömas: inte på hur människor klassificeras i en månadsstatistik, utan på hur många som varaktigt flyttas från offentlig försörjning till produktivt arbete och nettobidrag till det gemensamma.

Tills dess är den mest objektiva domen mindre dramatisk än valretoriken från båda sidor: arbetslösheten har blivit högre, men regeringen har inte orsakat hela ökningen. Reformerna ser strukturellt svagt positiva ut, men den stora realiserade arbetsmarknadsvändningen går ännu inte att belägga.