Fru talman! Intresset för regional samverkan och formerna för det har ökat. Det tror jag inte minst beror på att vi ser behovet av en mer effektiv samverkan på en regional nivå. Vi ser att avsaknaden av ett regionalt beslutsorgan här i Stockholm har lett till att regionen har haft svårt att samla sig och att regionen har saknat verktyg för att skapa förutsättningar för en positiv utveckling på till exempel infrastrukturens område för att skapa förutsättningar för fler jobb.
Subsidiaritetsprincipen ska enligt Kristdemokraternas uppfattning vara central i arbetet för en relevant maktdelning mellan olika nivåer i samhället. Det en gemenskap kan sköta på ett ändamålsenligt sätt ska den också få sköta. Överordnade gemenskaper ska ha skyldighet att stödja där så behövs. Stödet måste respektera enskilda människors rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde.
Det är den här principen som gör att vi kristdemokrater vill ge mer makt åt familjer och enskilda till exempel när det gäller att kunna välja barnomsorg.
Subsidiaritetsprincipen säger oss också att vi på till exempel miljöpolitikens område måste fatta gemensamma beslut på EU-nivå.
Utvecklingsarbete och infrastruktur är bara två exempel på frågor som måste hanteras i allt större områden men ändå ha en lokal förankring. Vissa frågor där ansvaret i dag ligger på kommunerna, men främst frågor som i dag ligger på landstingskommunal och statlig nivå, bör föras till regioner över hela landet i enlighet med vad som gjorts i försöken i Region Skåne och Västra Götalandsregionen. Det har vi hört tidigare i debatten.
Det regionala utrymmet att ta ansvar för och påverka situationen i våra olika regioner måste öka. Med ansvar för utvecklingen av en region måste naturligtvis också följa resurser och befogenheter. Det är väl inte minst på det området som vi behöver förstärka.
Jag vill göra ytterligare en markering i ett, som jag tror, ganska kort anförande. Vi har ju hört att frågorna behandlas på andra ställen i samhället.
För att säkra en demokratisk förankring av det regionala ansvaret måste regionfullmäktigeförsamlingarna vara direktvalda i alla landets regioner.
Utifrån vår kristdemokratiska ideologiska utgångspunkt är en av folket vald fullmäktigeförsamling alltid av ett högre demokratiskt värde än en indirekt vald sådan församling. I de regionala samverkansorgan som vi har haft på en del håll i Sverige är ofta endast de större politiska grupperingarna representerade. Det leder till ett demokratiskt underskott och brist på viktiga perspektiv.
Dessutom leder det till att det blir betydligt svårare att utkräva ansvar av politikerna. De sitter på kommunernas mandat och uppträder därmed ofta som representanter utan något personligt ansvar.
Jag menar, fru talman, att med ett politiskt ansvar måste det följa en möjlighet för medborgarna att ställa ansvariga till svars. Då krävs att politikerna väljs direkt.
Om tjockleken på det här betänkandet hade speglat arbetet med att få fram former för regional samverkan hade jag varit orolig och haft en ganska så lång reservation. Nu har jag inte det, och det beror på att Ansvarskommittén, som vi har hört tidigare i debatten, utreder hela samhällsorganisationen, inkluderat frågan om den regionala indelningen och självstyrelsen. Där arbetar Kristdemokraterna i enlighet med det som jag här kort har redogjort för.
Vi ser fram emot kommitténs arbete och har därför inte funnit anledning att reservera oss i det här betänkandet. Så jag yrkar bifall till utskottets förslag.